Livet är en fest?
Jag har förtärt alkohol ofta och mycket sedan jag var runt 14 år, ca 6 år alltså. Och i princip alla åren har det varit fullt ös medvetslös.
Däremot kan jag inte säga att jag har mått dåligt under den sunkiga berusningen, förrän nu. Min kropp har börjat säga ifrån att den inte pallar mer och jag har mest blivit bästa polare med toastolen. Inte nog med detta, min personlighet förändras alldeles för mycket. Jag vet precis hur jag blir efter ett gäng groggar. Tankarna flyger iväg och jag nästan sprängs sönder av överdrivna känslor. Noll koll på verkligheten, för att förfina uttrycket. Det kan mycket väl bero på VILKA jag festar med. Mina närmsta vänner och därmed de jag oftast umgås med, är helhjärtade känslomänniskor. Jag säger absolut inte att det är deras fel, men man blir såklart påverkade av varandra. Känslorna sprids i luften och man andas in dem på något vis.

Men nu vill jag få stopp på det här.
Jag vill inte supa (ursäkta uttrycket, jag använder det aldrig annars) längre, jag vill inte hälla i mig etanol för att bli berusad. Egentligen var tanken att skriva en lång vacker brödtext om varför? men i skrivande stund kommer jag på flera punkter.

  • att ha kul UTAN (eller enbart lite) alkohol är busenkelt. Done that på puben, jag hade roligare än de andra.
  • det kan hända alldeles för mycket skit mot mig och min omgivning, vilket jag inte kan greppa om min promillehalt har ökat en aning.
  • jag hellre dansar än att umgås med mr. WC.
  • ett ord: känsloladdningar.
  • jag försvårar resultat av min träning.
  • att dagen efter höra vad man har hittat på utan att komma ihåg, är ingen höjdare. Seriöst, inte egentligen.
  • tänk vad man istället kan göra för pengarna.
  • jag behöver fokusera på andra viktiga saker. Så som att skaffa körkort och jobb.
(finns säkerligen tusen fler anledningar, men jag tror ni fattar min poäng...)



Jag känner inte ett dugg att jag uppoffrar något, snarare tvärtom. Jag får plats med annat istället. Minnen om inte annars, positiva hoppas jag också. Nej jag kommer inte bli nykterist, aldrig i hela mitt liv. Jag vill inte sätta en sådan stämpel på mig själv, jag är jag liksom. Och JAG väljer att minska på alkoholförtäringen och "festa" med en helt annan attityd!

Jag hoppas att jag ger en tankeställare till någon själ här ute i cyberspejs. Annars hade jag aldrig skrivit det här.
Försök tänk på alla dåliga erfarenheter av alkohol; är det värt det?








//Mad
#1 - Anonym

Men Madde! Jag känner igen det här från förr. Har du glömt att dessa insikter fanns där för ett år sen? :)