jag var 12 år, gick i 6:an, Spice Girls-hysterin var över, Eva&Adam hade slutat visas på TV,
nästan varendaste tjej i min ålder gick runt med ljusa jeans, Complete-hoods,
alla ville vara Fucking Åmål-Elin och superglittrigt smink var historia.
på den tiden var det inte lätt för musiker att "sticka ut" ur mängden.
på den tiden spelades Håkan på NRJ och alla älskade göteborgaren.
det var ungefär som diverse populärmusik som spelas om och om igen på Rix FM och sådant idag.
men sedan kom högstadiet, coola högstadiet på coola 2000-talet
och det kändes som att allting vändes uppochner,
för helt plötsligt kunde man kalla sig för både hårdrockare, punkare och hiphopare.
och det var väl där någonstans som ordet "musikgenre" blev lite mer uppmärksammat.
även om jag har lyssnat på både det ena och det andra genom tiderna,
så har jag älskat Håkan sedan jag köpte hans första skiva.
och jag kommer alltid att älska honom. för att han är ett geni.
denna påminner om mina nattäventyr i Göteborg. ♥
med en lång och alltför ung pojke som höll sina armar om mig,
så dog jag nästan under denna låt. ni kan ju gissa hur magiskt det var.
min favoritlåt med honom tror jag.
mitt starkaste minne för denna är när jag och en vän
för ett par år sedan tokdansade till den i flera timmar
i ett kök på en midsommarfest. tokfint.
no matter what I'd listen to kind of music in the old days,
I'd loved Håkan Hellström since his first album from 2000.
when I was twelve and people didn't talk about music genre.