när jag kom hem nu till Karlskrona hade jag en sprudlande höstromantik-känsla i kroppen.
jag hoppades på att få glädjas åt alla fina par jag känner här hemma, par som sprider värme omkring sig,
par som kanske är lite extra kärleksfulla såhär i oktoberrusket. då blir man så glad inombords.
men. sedan jag flyttade till Göteborg har fyra par gjort slut, vissa mer nära vänner till mig än andra.
det känns som att man kommer hem till ett trassligt kaos. trasselgarn som kanske inte riktigt har retts ut och en slags förvirring om hur man ska kunna hålla kvar alla vänskapstrådar.
det blir så klurigt när alla känner alla. alla faller i ett ledsamt domino.
och det är i sådana situationer som jag ogillar hösten, för den brukar dessvärre riva upp saker och ting.
kanske bra på något sätt, för det är ju alltid bra att tänka eller känna efter vad hjärtat talar för språk.
men ändå. det är så himla tråkigt när hjärtan krossas och känslor tonas ut.
speciellt när många gör det samtidigt.
I was hoping to enjoy all the wonderful couple I know here, couples who's spread love,
couples who are perhaps a little extra loving in this nasty October weather.
well, no. since I moved to Gothenburg four couples have broke up, some more close friends to me than others.
it feels like coming home to a tangled chaos. tangled yarn that may not been cleared up yet and a kind of confusion about how to keep all friendships threads. it's hard when everyone knows eachother. domino.
and it's in such situations like this when I dislike the fall, for it tends to tearing things up.
maybe that's good in some way, for it is always good to consider things and which language your heart speaks.
but still. it's so sad when heart breaks and feelings fade.
specially when it happends to many people at the same time.