en dag i skolan pratade vi om förhållanden och sånt fint. då frågade en klasskompis mig om jag möjligtvis har haft många förhållanden, och jag sa ja men att de fyra senaste har varit lite mer seriösa. hon frågade mig därefter om det inte känns jobbigt i efterhand att ha blottat sin själ många gånger. på det svarade jag bara ja och nej.
för mig är det väldigt viktigt att jag blir respekterad för den jag är, för jag är alltid mig själv. såklart.
men framför allt tycker jag att det är himla viktigt att lära känna varandra, lära känna varandras egenskaper och brister.
och jag tycker att man kan få berätta vissa saker om man vill det. saker som man har varit med om, saker som har gjort intryck på ens liv. saker som har gjort en till kanske en gladare människa, saker som har gjort en till kanske en lite mer ledsam människa. det är ju just de där sakerna som formar den man är idag, vilket är det viktigaste.
om det är läkta sår på ens hjärta som man vill berätta om när man har träffat en ny flicka eller pojke, tycker jag att man ska fundera lite. vill man berätta för att det är nödvändigt, eller kan det t.o.m. vara så att man inte har gått vidare? har man gått vidare och inte får ont i magen längre, så kanske man lika gärna kan hålla det för sig själv.
men jag tror att man måste ta en titt i sin egen själ innan någon annan gör det.
visst, när en kärleksrelation har klippts av kan det kännas lite som att man har ett öppet sår som andra kan se. man har sugit åt sig av varandras liv. å andra sidan, vad spelar det för roll egentligen? det är ju meningen att man ska kunna dela med sig av det mesta med sin kärlek, för man lever tillsammans just precis då, och då gör man eller berättar saker som känns rätt just då. att känna ånger är så dumt, det förbättrar inte mycket.
jag bara antar att varje gång man blir tillsammans med en ny, så utgår man från att kunna vara tillsammans så länge som möjligt. kärlek ska ju kunna hålla för evigt, visst? och har man inte riktigt den utgångspunkten om att leva här och nu och leva så mycket som möjligt, då finns det nog något annat problem istället.
eller vad tror ni?
for me it is very important that I'll be respected for who I am because I'm always myself. of course.
but above all I think it is heavenly important to get to know each other, get to know each other's qualities and weakness.
and I think we should have the chance to tell certain things if you want to. things that you're been through, things that have made an impression on your life. things that have made you being a happier person, things that have made you being a more sad person. it's precisely those things that shape who you are today, which is the most important thing.
if it's the healed wounds in your heart that you want to talk about when you've met a new girl or boy, I think you should consider it. want to tell because it's necessary, or maybe you haven't moved on? when you have moved on and the stomach isn't aching because of something old, you might as keep it for yourself.
but I think you have to take a look in you own soul before someone else does.
sure, when a love affair is cut off, it can feel a bit like you have an open wound that others can see. you have absorbed from each other's lives. on the other hand, what does it matter anyway? it's supposed to be able to share most things with your love, 'cause you live together in that moment, and then do or tell things that feels right at that moment. to feel remorse is so stupid, it doesn't make things better.
I just assume that every time you meet a new person, you should think that you will be together as long as possible. love is supposed to keep forever, right? and if you really not havening the thought of living here and now and live as much as possible, then there is probably another problem.
or what do you think?