ibland tänker jag på mitt hjärta. hur det mår och har mått i ungefär 21,5 år. det händer att nära och kära ibland nämner att jag har fått stå ut med mycket och frågar hur jag orkar egentligen. och jag vet faktiskt inte riktigt själv. om jag ska vara ärlig har nog mitt liv varit kryddat allra mest med negativa saker, tusen miljoner tårar, några ton sten i hjärtat och på axlarna. det låter väldigt cyniskt, jag vet, men det är faktiskt sant. och jag är förvånad av att det finns något kvar av mig, så mycket sorg som jag har fått bära hittils. kanske är jag stark, kanske är jag bra på att komma över saker. eller så kanske jag råkar vara väldigt otursföljd och glömmer en händelse när en ny dyker upp. jag vet inte.
men jag känner att det är nog nu. det börjar bli dags att försöka reda ut alla saker, reda ut alla trådar på golvet som är intrasslade i varandra i en stor hög. den senaste tiden har varit alldeles för tung och jag minns inte en endaste helg på lång tid som jag inte har fallit ihop totalt. gamla saker äter upp mig inifrån och jag tycker om en person för mycket som sårar. hjärtat, kroppen och själen orkar inte med hur mycket som helst, helt enkelt. visst kommer jag säkerligen fortsätta vara otursföljd med en massa smärtsamma saker, men om jag försöker reda ut sådant som tynger mig just nu, så kommer jag ju vara en starkare individ sedan tänker jag. och det vore grymt.
jag vet inte varför jag skriver detta på bloggen, men det kändes bra.
tack för mig.
try the Google-translator in the sidemenu.