det har blivit svårt att älska, när all kärlek lett till besvikelse;




jag har förmodligen aldrig skådat ett mer rökigt dansgolv och det var halt av öl under skorna. vi väntade nästan alldeles för länge för att få tokdansa till de där kanske lite uttjatade låtarna, de som precis alla kan skriksjunga till, som gör en alldeles varm inombords för de är bara så jäkla bra. jag dansar med mina två bästa vänner, de finaste jag har. de man vill attackkrama precis hela tiden och kan prata om allt med.

och så börjar den bättre delen av kvällen med Klubbland av en viss Håkan. "det har blivit svårt att älska, när all kärlek lett till besvikelse" och jag tog till mig av orden mer än vanligt när man är ute för att dansa. de där orden talar väldigt mycket för hur det har varit det senaste året och hur jag tänker i detta nu. men. jag log ändå, för det är en av sakerna jag har accepterat den senaste tiden. att kärleken har slagit mig till marken fullkomligt det senaste året. för jag tänker att herregud, jag har inte bråttom. alls. och jag har gått starkare ur det som varit, vilket är det viktigaste. visst kommer jag ha svårare än någonsin att lita på någon igen, men det är ju inte så konstigt. och det har även sina fördelar såklart. för då kommer jag säkerligen inte råka falla för någon igen som kommer att vara full av svek och brist på empati. jag kommer inte tillåta det, för jag vill inte vara med om det igen. aldrig. jag har säkert skrivit om det här förut, men det är så väldigt värt att upprepa. för min skull i alla fall.

kärlek mellan två personer är bland det finaste och det löser sig, för tusan.

"Blitt sparkad runt några gånger
som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på"




about that my heart will find it hard to trust anyone again, but have accepted it.
try the Google translator in the sidemenu.