jag vet helt ärligt inte hur många gånger den meningen har cirkulerat i mitt huvud eller nått fram till mina öron den senaste veckan. den känns klyschig och som en punktsättare -men det är så jäkla sant egentligen. man är inte mer än människa. av kött och blod, själ, hjärta och känslor. precis som alla andra. åtminstone objektivt sätt.

det var väldigt längesedan nu som jag erkände mina problem med ångest. som jag gick med bestämda steg till min psykolog och med tårar på kinderna pratade och insåg saker om mig och mitt liv. tillsammans knöt vi ihop trådar mellan mina känslor och olika situationer i mitt liv och jag gick därifrån med ett nytt kapitel framför mig. ett tomt blad att börja skriva på när jag hade torkat tårarna och hämtat andan. och fasen vad jag har kämpat med att försöka skriva utan att skrynkla ihop och kasta iväg. kämpat med att lära känna mig själv, hur jag fungerar och att inse vad som är bra för mig. helt enkelt att sätta mig själv i det främre rummet, för kanske första gången i mitt liv. det har inte krävts blod, men svett och tårar åtminstone. för det är så fruktansvärt läskigt att söka sig till sitt innersta jag. att gräva sig fram till kärnan, det där innanför skalet av hud och blod. intill hjärta och själ. att göra detta känns ungefär som att klä av sig naken mitt i en folkmassa.

när jag hade börjat få en inblick av hur jag fungerar, vem jag är, erkänt och accepterat mina ångestproblem, var nästa steg att lära mig att hantera dem. för det är något jag håller väldigt hårt i, att även problem är en del av en själv. och saker som är av en själv ska man inte försöka skära bort och kasta, för då är man inte lika unik som människa. jag tror nog ganska mycket på att om man har problem med ångest eller/och annat, i olika skalor, så kommer de finnas där under ytan så länge man lever. alla människor har känslor, men vissa är kanske (som jag) födda mer känslomässigt lagda och då har man inget annat val än att försöka inse, bearbeta, hantera. men nej, det är bannemig ingen lätt match att ta. men ett måste för att kunna leva. och jag gillar livet.

jag brukar försöka påminna mig själv så ofta jag kan att det krävs styrka för att försöka hantera känslor, just för att det är så läskigt. att det gör mig till en stark människa. det finns ett slags ordspråk som lyder "Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag, utan för att den varit stark för länge". och det är väldigt sant. för jag tycker inte att jag är svag. jag tycker att jag är stark, grym, modig, tuff. jag har bättre självförtroende än någonsin. men den senaste veckan har jag inte riktigt känt mig så tuff. jag har haft en jobbig vecka som mest innehållit självförakt, gråtanfall, känsla av hopplöshet och meningslöshet. ångestklump svart som sot som bitit hårt som fan inuti mig. det som har fått mig att lyckats simma upp till ytan har varit matlagning, bakning och filmer med vänner. dessa fantastiska vänner.

jag brukar mest ha dagar då ångesten tar över min kropp. och jag låter den göra det, för jag vill inte skjuta undan känslor. det är bättre att låta det passera liksom. men detta med veckor händer väldigt sällan. och det är inte bara att klä på sig kläder och bege sig ut genom porten för att man ska fungera. nej. för i ett sådant här tillstånd kan jag ej arbeta och jag hatar det på ett sätt, för jag tycker om mitt jobb och kamraterna där. och jag tycker om att tjäna slantar. men å andra sidan, man är ju som sagt inte mer än människa. och ångesten är en del av den människa som är jag. och jag har accepterat att jag kommer att få bearbeta och kämpa länge till, men må så vara. det kommer att vara värt det, för när det gäller att syssla med saker som har med sitt innersta jag att göra och för att man ska må bättre så finns inte tid.

det finns bara nu. och jag försöker varendaste minut på dygnet.

 

 

© Sara Pirat



about anxiety problems and that just because you're crying it doesn't mean that you're weak.