nu ska jag prata om något väldigt personligt. jag kommer att blotta min själ mer än kanske någonsin och jag är väl medveten om att detta kommer att lagras här ute i cyberspejs. men framförallt är det viktigt, något som många nog inte pratar så mycket om. framförallt inte i min ålder. och nu gråter jag nästan, för det känns lite läskigt. nåväl, nu kör jag!
jag har sedan kanske 18-årsåldern haft problem med alkohol. inte jättestora problem på ett sätt dock. jag har aldrig hamnat i fyllecell, inte behövt dricka alkohol varendaste dag, inte blivit hemskjutsad av polis, blivit magpumpad, känt att jag behövt dricka alkohol så fort jag vaknat, inte riskerat tak över huvudet för alkohol, eller ställt till med särskilt mycket dumt i berusade dimmor. jag har haft problem på andra sätt. sådana sätt som nog många inte ser som stora problem, då de flesta nog känner igen sig nu eller har gjort. och det är just därför jag skriver det här, för att uppmärksamma gråzoner.
jag kan helt ärligt inte säga HUR många gånger jag har fått i mig så pass mycket alkohol att jag nästan varit medvetslös. att jag inte kunnat ta hand om mig själv. och då menar jag inte enbart fysiskt sätt, utan även psykiskt. så himla många nätter som spenderats med våta kinder, söndertrasat hjärta, ångest lika svart som sot och bara sekunder från att ringa psykakuten. och jag kan ärligt talat inte tacka olika vänner nog som genom åren har fått bära upp mig. som har klappat på mig, haft tillräckligt med mod för att ringa mina föräldrar, kramat mig hårt när det nästan känts som att jag ska dö, bäddat ner mig i sängar och soffor. helt enkelt bara funnits där, vid min sida. så länge det har behövts.
för lite mer än en månad sedan var jag på en fest och det slutade med att ambulanspersonal satt över mig på hallgolvet och gjorde olika undersökningar. jag har inga minnen av det. och det är alltså sedan dess jag har slutat dricka. helt. "men det är ju bara att dricka mindre?" tänker ni då. nej, det är faktiskt inte så mycket "bara" för alla mäniskor. inte för mig. jag har testat den metoden, men det har inte hållt i längden. dessutom är det inte enbart den praktiska grejen om hantering av alkohol som spelar in. jag har nämligen sedan höstas tagit antidepressiva mediciner. och bara med den meningen kommer två förklaringar till varför jag ej ska dricka alkohol. man FÅR dricka alkohol medan man tar antidepp, MEN för vissa kan den dära gränsen för när man bör sluta dricka vara fullkomligt utsmetad. den är sjukt lätt att passera, bara sådär. detta har jag kommit fram till tillsammans med vänner som upplevt liknande kaotiska nätter med alkohol och som tar samma medicin som jag. sedan finns det såklart en anledning till varför jag gått på medicin. jag har mått väldigt väldigt dåligt psykiskt det senaste året ungefär. och tills jag mår, på riktigt, bra igen (jag är i princip redan där, förresten) behöver jag de dära tabletterna. och då kan jag alltså ej dricka alkohol.
men det finns ytterligare en anledning till att jag inte dricker alkohol. eller rättare sagt; en mer objektiv drivkraft som gör att det inte är så svårt att avstå. jag är helt sjukt trött på alkohol i största allmänhet, på hela alkoholkulturen. ju fler vita helger som passerar för mig, desto starkare blir min åsikt om att alkohol är ett gift. något som vi egentligen inte behöver, en verklighetsflykt, något som skapar för stora problem för att vara värt att konsumeras. men ni kan vara lugna, jag respekterar andras val om att dricka alkohol. så länge folk respekterar mina val. jag skriver som sagt denna text för att understryka problem som man kanske inte tänker på.
givetvis händer det att vänner och familj frågar mig om det inte är jobbigt att vara nykter på fest eller krogen. och nej, det är det inte. för de som känner mig väl vet att jag kan ha roligt utan alkohol. några nära vänner har nu på senare tid till och med sagt att jag har blivit fullare sedan jag blev nykter. haha. jag är nog född att vara pepp och att få folk glada. eller så är det som så att jag mår bättre i själen och hjärtat, vilket syns lättare när jag inte har öl eller vin i blodet. folk brukar även lika ofta fråga om jag är straight edge. jag är väl det, antar jag. men anledningen till att jag inte är helt säker är att jag inte vet om jag någonsin kommer att dricka alkohol igen. jag kanske hanterar det bättre om ett halvår och har mer liberala åsikter, eller ett år, två, fem år. jag har ingen aning. men just nu är jag väldigt tillfreds med mitt liv och suktar inte efter alkohol mellan mina läpppar överhuvudtaget. jag lever nog mer i nuet.
som ni märker finns det flera underliggande anledningar till att jag har slutat dricka alkohol. men allra allra mest är det för att jag vill ta hand om mig själv, kanske på riktigt för första gången i mitt liv. jag vill att min själ och kropp ska må riktig bra. men jag kan lova er att valet krävde sina stunder av ångest. jag grät ganska mycket när jag förstod att jag var tvungen att sluta alkohol, för att jag ville förneka att jag hade problem och jag grät av att jag inte förstått att jag har haft det under en längre tid. insikterna kom som käftsmällar, med andra ord. för man HAR faktiskt problem med alkohol när man ej kan sluta dricka, när man dricker tills man stupar. när nära och kära drabbas hårt av ens drickande, när man försökt trappa ner men det inte har fungerat, när man ibland dricker för att dämpa ångest och man sedan får ångest över att man druckit för mycket. när allt blir en ond cirkel. men jag är så himla glad och stolt över att jag nu har satt stopp för allt detta. för jag mår bättre och är gladare än någonsin. och det menar jag.
så; man måste faktiskt inte sitta i en park, vara hemlös och konstant berusad för att ha problem med alkohol. problemen börjar mycket tidigare och det är precis det jag vill uppmärksamma med att publicera denna text. att ni ska ta hand om er själva, både kropp och själ, fråga er själva vad som är värt och hur mycket. för er egen skull.
puss & kram!
about why I've stopped drinking alcohol. try the Google translator in the sidemenu.
4 kommentar(er)
