hur klyschigt det än låter så trodde jag aldrig att jag skulle våga öppna mitt hjärta igen. att våga dra av det där skynket som jag lade över det, efter senaste kärleksmisären. åtminstone trodde jag att det skulle ta några år. men så dök hon bara upp, denna fantastiska och fina person och blodet under huden började bubbla igen. och jag har bara låtit det ske, för jag vet att hon är bra. att hon är bra för mig. att jag bara kan skita i den där listan jag skrivit i mitt huvud, som skulle hjälpa mig att skynda långsamt och vilka tecken jag ska akta mig för, för att inte falla igen. men det var när vi satt bredvid hemma hos mig på min inflyttningsfest och jag vågade lägga min hand i din, som jag slängde bort den där listan. för det är något ytterst speciellt när man bara känner att det är rätt, eller kommer att bli. och efter jag vände ditt ansikte mot mig och kysste dig första gången i vinfyllan, blev jag mer säker.
vi har nu varit tillsammans i nio dagar, men det känns som ett halvår ungefär. och jag kan på riktigt säga att jag aldrig förr har känt något såhär naturligt tidigare, såhär snabbt. men det är något med henne, hela hennes existens. jag bara känner mig så himla trygg på alla sätt och vis och det kan jag inte minnas sist jag gjorde med någon som mitt hjärta bankat för. om ni har följt min blogg ett tag har ni säkert märkt att allt inte har gått som jag har velat förut. just precis därför är detta extra stort för mig. att få ha någon som faktiskt helhjärtat bryr sig om hur jag mår, vill veta hur min dag har varit, som helt plötsligt bara lägger huvudet i mitt knä och kramar om mig, någon som faktiskt har liknande värderingar som jag och som tycker livet är något fint man ska ta tillvara på.
någon som får mig att må bra.
visst är jag orolig över vissa saker, hur jag kommer att må om det skulle skita sig och annat som förut fångat upp precis hela mitt känsloförråd. men jag känner att nä, jag har inte riktigt tid och lust att gräva ner mig i det. även om det förflutna finns som en skugga bakom min rygg, så försöker jag allt för att leva här och nu.
och nu är det bara så jävla bra. det enda som räknas egentligen.
about daring to open my heart again, for a fantastic and good person.
and live here and now.
4 kommentar(er)
Du har rätt med att inte ha tid och lust att gräva ner dig i det, för allt i livet kan skita sig och man måste ju ta den chansen, annars har man ju aldrig kul. När det gäller kärlek, så de flesta relationer skiter ju sig, men ger man upp det där kommer man ju aldrig hitta "den rätta" och livet blir ju ganska tråkigt utan kärlek.
Jag är också nykär, och klart man är rädd att saker och ting skiter sig. Men om man bara fokuserar på det så kan man ju inte vara lycklig. Och det är ju inte ens säkert att det blir så?! Lika bra att fokusera på lyckan istället så mycket man bara kan!
Shit vad fint! Alltså, jag har inte varit inne på din blogg på säkert ett år (har inte tid att läsa de ca 30 bloggarna som jag läste förrut, förutom lady dahmer då, hon är ett måste!) och därför blev jag så glad när jag nu fick läsa detta! Gratttis!
