det har nog inte undgått många de artiklar angående väggmålningen på Tunaskolan i Luleå. först och främst vill jag berömma Astrid, 14, för att hon är så jäkla cool och modig som sätter ner foten mot något som faktiskt är sexistiskt. jag blir lika glad som när skolkamrater (och föräldrar) backade upp en kille som ville vara med i lottningen om skolans Lucia i julas. det känns på ett sätt ändå rätt i tiden att ungdomar säger ifrån om jämlikhet i allmänhet. det känns som att fler och fler fattar grejen, liksom. för det var långt ifrån likadant 2004 när jag själv gick i högstadiet. jag älskar Astrid och andra som vågar.

men. lika glad och stolt jag blir över dagens tonåringar, lika förbryllad och ledsen blir jag över den negativa respons som uppenbarar sig långt bakom i skuggan av Astrids kamp. jag lyssnade på nyhetssändningen på P3 igår där det pratades ett gäng minuter om allt detta och de läste upp lyssnarmail. "men vilka i-landsproblem, det finns ju värre saker att bry sig om. har folk ingen humor längre? man måste ju kunna skämta.". okej, exempel på lika sexistiska situationer där en cirka alltid får höra exakt likadant: när en får en lätt handsmäll på rumpan på krogen, när folk fortfarande kategoriserar män och kvinnor, när en blir kallad för lilla gumman och andra förminskande saker. sedan kan ni säkert fylla i med tusen andra vardagssituationer. 

Sexism (från engelskan sex, kön, och -ism, ideologisk riktning) eller mindre korrekt könsrasism, innebär fördomsladdad diskriminering, förtryck och utnyttjande av människor enbart på grund av könstillhörighet.

jag tycker själv att jag är en ganska skojig prick, men jag tycker inte att sexism är roligt. aldrig. att skämta om sådant som gör att andra kan känna sig trakasserade är inget jag föredrar att syssla med. inte heller att häva ur mig förminskande kommentarer, bara för att jag skulle sätta en slags självhävdelse framför empati gentemot andra. men jag vet att jag inte kan begära att alla människor ska vara feminister (även om jag önskade), men folk måste ändå kunna skilja på skämt och skämt, att visa hänsyn. hur jäkla svårt kan det vara egentligen? eller är människor fortfarande något empatihandikappade, trots fler och mer intensiva debatter? trots att det är 2013?
hur långt har vi kommit egentligen?

något annat jag också började fundera på när jag lyssnade på nyhetssändningen, var när en genusforskare i inslaget pratade om att skolan nu beslutat sig för att ta bort väggmålningen. ja, en känner ju en liten lättnad såklart. MEN. låt oss gå tillbaka till det faktum att chefer/rektorer/whatever faktiskt har beslutat om att denna sexistiska målning skulle göras. någon högre uppsatt person tyckte att det var en bra idé, trots allt. jag kan ju inte låta bli att tvivla och känna mig förtvivlad över hur få framsteg dagens skolor har gjort kring jämställdhet. och inte har vi fått höra ett uttalande om motsatsen från Tunaskolan ifråga, vilket tydligt visar att de målar om enbart pga kritik utifrån -inte av rätt anledning. dessutom behöver inte skolan bara göra ett offentligt uttalande, utan även prata på skolan om vad de faktiskt har gjort för fel. om vad sexism faktiskt är för något, vad det kan vara i vardagen och vad en kan göra om en känner sig utsatt.
för alla människor är inte en Astrid som fattar och höjer rösten.


för mig räcker inte en burk målarfärg för att dölja ett kvarstående stort problem i samhället.