om att tillgänglighet cirka aldrig är en självklarhet;


Nu har jag jobbat som personlig assistent i ungefär en och en halv månad för en rullstolsbunden (obs har fått tillåtelse av hen att skriva detta) och det är många olika känslor, tankar och perspektiv som har blommat upp under denna tid. Först och främst är det såklart ett tacksamt jobb och jag trivs så himla bra. Att hjälpa människor är något jag verkligen brinner för och trots min typ minimala erfarenhet känns det som att jag klarar mig väl. Och en bonus på alltsammans är att jag har det väldigt roligt ihop med min brukare.

Men nu till en annan del av det hela, det som jag främst vill prata om. Som ni vet innebär ju personlig assistent-jobb att vara ett hjälpmedel för brukaren och alltså ser saker och ting ur dennes perspektiv, svårigheter och hinder, alternativa lösningar osv. Och jag vet inte hur många gånger jag sagt ’oj det har jag inte tänkt på förut’ under min nya karriär. Det säger så otroligt mycket. För det jag inte har tänkt på förut är hur svårt det är för rullstolsbundna i samhället. Förutom människors allmänna tycka-synd-om-inställning (kräks på det) är tillgängligheten ett stort jäkla skämt. Jag som fullt frisk och med fungerande kropp kan knappast förstå helt 100% hur frustrerande det känns att behöva vänta nio spårvagnar innan det kommer en med låga golv en kan stiga på. Nio himla vagnar? Och då kan de med låga golv lika gärna antingen vara fulla eller inte ha en fungerande ramp.

Min brukare skrev flera väldigt bra tweets om detta igår:
Dagen vi delar upp vagnarna efter kön, hårfärg, klädval, hudfärg. Då kanske fler börjar strida för tillgänglighet. 'Tyvärr, vagnen spårvagnen för er med rött här kommer om 18 minuter’. Längtar efter dagen då alla gående ej får kliva på spårvagnar. Endast rullstolar får åka. Vilket liv. Vilken panik.


Först och främst behöver människor upplysas om hur människor med funktionsnedsättningar har det (därför jag skriver detta), för att sedan kunna ta tag i saken. Medvetenhet och förståelse är en viktig början, precis som t.ex. med feminism eller veganism. Och sedan då? Lika lite som vi ’vanliga’ människor kan göra t.ex. bolagsstyrelser jämställda, lika lite kan vi förbättra tillgängligheten. Men trycket behöver komma NÅGONSTANS ifrån för att nå myndigheter, arbetsgivare och framförallt -politiker. Och då ska jag berätta något väldigt ironiskt för er som gav mig sista-droppen-känslan i detta ämne. På torsdagar arrangeras klubben ’Gården’ på Jazzhuset här i Göteborg och ikväll är det homeparty med Gudrun Schyman som kommer att prata om feminism, politik och detta supervalår. Så jäkla fantastiskt och min brukare blev lika peppad som jag. Tills det visade sig att det inte är tillgängligt för hen. Det finns hiss, men ingen ramp och jag tror aldrig att uttrycket ’så nära men ändå så långt borta’ har varit mer passande. Nu är det förvisso lite oklarheter kring huruvida Gudrun är där under Fi’s flagg men det är helt klart ironiskt att en ledare för ett politiskt parti som antagligen (jag är inte jättepåläst) pratar mest om funktionsnedsättningar jämfört med andra partier, ska föreläsa på ett ställe där funktionsnedsatta inte kan komma in på. Hur kan en tacka ja till denna inbjudan men inte tänka på tillgängligheten? Det hänger liksom inte ihop. Ungefär som om detta homeparty skulle utesluta kvinnor. Eller HBTQ-personer.

När det går till denna nivån att tillgängligheten blir ett problem när det ska vara föreläsningar med en ledare vars parti för en politik där tillgänglighet är en viktig fråga, då kan det inte bli mer glasklart. Funktionsnedsatta glöms bort helt enkelt. Och då har det börjat pratas om hur lite uppmärksamhet det läggs på HBTQ-personers rättigheter. Efter en och en halv månad som personlig assistent vet jag en grupp vars rättigheter antagligen får ännu mindre uppmärksamhet. Åtminstone vad jag har märkt. Och jag blir så jäkla arg och frustrerad. Tänk då på hur min brukare känner...


Jag vet att jag på ett sätt inte har tolkningsföreträde då jag själv inte har en funktionsnedsättning, men som personlig assistent har jag kommit så nära min brukares verliglighet som jag kan. Och jag fullkomligt kräver mer medvetenhet, förståelse och förändring. Framförallt kräver jag att politiker pratar mer om tillgänglighet och att det blir en viktigare fråga än vad det är i dagsläget. Eller vad tycker ni? Dela gärna med er av tankar, åsikter och känslor här nedan. Och hemskt hemskt gärna sprida vidare detta inlägg, så att fler förhoppningsvis får något nytt att fundera över. För det är ju så jäkla viktigt. Eller: det ska vara precis lika viktigt som andra politiska frågor.