att skåda hur den andre öppnar ögonen sakta sakta på morgonen. att laga middag ihop i flera timmar och känna att kvällen slutar när vi vill. att känna båda två hur otroligt viktigt det är att vara två individer och inte en person. att mötas vid något hörn mitt i stan en lördagsnatt och åka spårvagn hem ihop och prata om våra olika äventyr. att uppskatta ens gemensamma sidor lika mycket som de olika. att både kunna ha timslånga diskussioner och skratta högt ihop. att somna med värmande andetag mot ens nacke och trygga armar om midjan och strunta i att en egentligen bara kan somna på mage. att se på varandras favoritfilmer och tjafsa om förfestmusik. att inte vara sådana som fastnar i soffan varendaste helg utan gör så att den andra helgen inte är den andra lik, med eller utan varandra. att känna sådan där ömsesidig trygghet utan att behöva uttrycka det särskilt mycket. att kanske bråka ibland men vågar inse varandras fel och brister. att uppleva den första kyssen varje gång en ses. att vara genuint engagerade i varandras intressen och vara den som peppar allra mest och säger åt en att skärpa sig när en tvivlar på sig själv.


att älska någon som älskar en tillbaka.
ibland, eller kanske ganska ofta egentligen, längtar jag efter det så satans mycket att jag nästan blir tokig. men med tanke på hur en haft det senaste året är det väl värt att vänta litet slag till.