det är ganska lätt att avfärda Sverigedemokraterna med att ryta till. att fortsätta försöka få människor att förstå vilken rasism de bedriver. jag själv är väl född med hett temperament och har så svårt att förstå hur andra INTE kan se lögnerna. se det uppenbara. se det som berör så himla många människor. men det är inte så enkelt, inte alls egentligen, det rotar sig så mycket djupare. det senaste dygnet har två vänner blivit svikna av några av sina närmaste familjemedlemmar. och jag säger inte 'svikna' för att de är schyssta personer, de har blivit vända ryggen för att de inte passar in i den normen SD strävar efter. sina närmaste familjer -detta är så jäkla hjärtekrossande. men de är inte ensamma om att inte passa in. jag har ofantligt många vänner som dessa rasister inte tycker ska ha samma rättigheter som andra människor. det är inte många som passar in, inte ens jag själv.

jag har vänner som gråter i detta nu och ändå pratar SD'are om demokrati. och det är ett sådant fruktansvärt hån mot mina medmänniskor, för det ÄR inte demokrati. ett rasistiskt parti är påväg att bli Sveriges tredje största och jag blir besviken på mänskligheten. mörkrädd, ledsen, maktlös och det är inte ens i närheten av hur många andra känner. det är detta som gömmer sig bakom min ilska som gör det lättare för mig att hantera alltihop -att jag ser på nära håll hur Sverigedemokraterna sårar. och det är inget annat än hjärtlöst. det kan inte vara annat annat än hjärtlöst och inte heller demokratiskt. för i en demokrati är alla lika mycket värda och ingen ska behöva gråta sig itu av att bara vara sig själv.