i och med att jag älskade boken så himla mycket var jag lika rädd som pepp när jag skulle se filmen. det där med höga förväntningar och rädsla för att en historia ska skalas av för mycket. men alltså. jag grät efter redan en kvart och sedan resten av filmen (tills jag satte igång den igen direkt efter). inte bara för att jag visste om saker som skulle hända utan även för att den är så förbaskat fin. och käftsmälls-sorglig såklart. gud, har aldrig gråtit så LÄNGE under en film innan.

men om en ska vara lite mer konstruktiv. de enda minusen jag kan ge är att Augustus karaktär känns lite väl cheesy, men tror egentligen tyvärr att det mest har att göra med bristande skådespeleri. ibland känns det som att hans meningar läses direkt från ett papper. och sedan att föräldrarna (både Hazels och Augustus) inte får så mycket plats. annars, helt jäkla underbar. jag ÄLSKAR Hazel, hon är sig själv precis hela tiden och är eftertänksam men samtidigt hård. en tuffare Twilight-Bella eller en lite mjukare Juno. någonstans däremellan. och hon och Gus -älskar dem. det är så förbaskat skönt att de liksom inte TAR HAND OM varandra, utan snarare lyfter varandra. sedan klarar ju filmen Bechdeltestet, vilket jag tycker är viktigt! nu har jag ju läst boken så det var ingen överraskning, men kan vara värt att nämna.



ni borde dock läsa boken först. men skönt nog saknar jag inte någon speciell scen särskilt mycket.
ÄLSKAR denna film.