var som tur i oturen hos två nära vänner när detta skrevs och de höll om mig när jag bröt ihop. sedan grät jag i princip enda tills jag somnade. jag känner personen, eller kände, och han skulle antagligen aldrig ta fram ett vapen och skjuta mig. men chocken och obehaget tog över hela mig och jag har väl inte riktigt hämtat mig än. men. så fort jag lade upp denna bild på både Facebook, Instagram och Twitter så vällde det in med stöttande kommentarer och kärlek. folk blev arga med mig, sände kärlek och några av mina största feministiska förebilder spred vidare på Twitter och folk retweetar fortfarande. människor jag inte känner eller ens pratat med har stöttat mig och försökt sända styrka och ord om att sådana som jag behövs. det är svårt att ta in alltså.

jag har aldrig blivit hotad på detta sätt tidigare och jag känner fortfarande samma obehag i kroppen. men tyvärr händer inte detta bara mig utan även fruktansvärt många andra feminister och i synnerhet icke-män, varendaste dag. det är viktigt att inse att det INTE händer av en slump, för det hade inte hänt om personen inte visste att jag är feminist. för feminist- och kvinnohatet är helt galet stort idag, större än vad vi kan tänka oss och speciellt på internet. detta är för mig helt otänkbart, att personer som kämpar hårt för alla människors lika värde ska få känna sådant hat. det hänger inte ihop. jag kommer antagligen inte vara oledsen hela denna dagen, men däremot så sänker det inte mig mer än så. att jag har fått olaga hot iom att jag är feminist är ÄNNU ett bevis på att den feministiska kampen behövs. och jag kommer aldrig aldrig ALDRIG sluta kämpa för mina medmänniskor. för HBTQ-personer, för personer med funktionsvariationer, för rasifierade, för kvinnor. jag må vara rädd och ledsen av det olaga hotet jag fått utstå, men jag är inte rädd för att fortsätta kämpa för alla människors lika värde.

aldrig någonsin.