förra året kom jag ju ut som queer när det gäller min sexuella läggning. för att göra en lång historia kort så blir jag alltså inte kär/förälskad/intresserad/attraherad osv av kön, utan av individer. och sedan dess har jag funderat väldigt mycket på det där med frizoner, vilket har blivit otroligt viktigt för mig, åtminstone när det gäller klubbar. 2014 var väl året då jag upptäckte queerklubbarna och även året då de blev fler här i Göteborg. enligt Wikipedia betyder frizon 'ett område (zon) där en är "fri" från negativ påverkan’. och oftast är det syftet att just dessa klubbar finns, att det ska vara fritt från heteronorm och heterosexism. självklart får alla komma, men det är främst till för oss som är queer och andra HBTQ-personer. och självklart är det svårt att undgå t.ex. sexism, då det finns idioter överallt som jag nämnde kort här. men att sådana platser och sammanhang finns, det är så. jäkla. viktigt. de är viktiga för att vi behöver och vill ha dem. jag är medveten om att det är svårt för icke-HBTQ-personer att förstå helt, då de ej har tolkningsföreträde, men jag vill ändå skriva av mig om det.

även innan jag kom ut som queer så kunde jag känna mig liksom TRÄNGD på olika klubbar i Göteborg, hur grymma de än är. för med handen på hjärtat så går det inte att inte vara rädd att få en himla hand på rumpan eller vidrig ’komplimang’ av icke-kvinns. hur lite jag än bryr mig om kön, hur lite jag än hatar män i allmänhet och jag absolut kan säga ifrån, så går det inte att undgå den där rädslan. självklart finns det en djupare grej att jobba med (typ attityder, den dära respekten och det himla patriarkatet), men så länge jag känner mig trängd kommer jag hellre vilja gå på queerklubbar. jag känner mig allra mest trygg där. för på queerklubbar finns människor som jag har så mycket gemensamt med, inte bara en bokstav av 4 utan det är så mycket mer än så. vi är en minoritet till heteronormen och just därför lyfter vi varandra, håller varandras ryggar och kan utbyta ord och samtal som andra inte kan förstå hur mycket de än försöker. HBTQ-personer är mina (andra) syskon som jag skulle backa upp närsomjävlahelst. främlingar som bekanta som kompisar liksom. det spelar ingen roll. och att känna att en, på riktig, är en del av någonting är ju helt fantastiskt och tryggt. och därav kan jag vara helt avslappnad.

jag hoppas verkligen att varenda klubb kan få mig att känna såhär i framtiden, för det finns så olika grymma koncept. men tills dess kommer jag nog mest dansa mig svettig tillsammans med mina syskon. jag hade en tanke att även tipsa om queerklubbar här, men jag är tveksam. så om du läser och är HBTQ-person så tipsar jag om att följa mig på instagram (@sisterdisco), fråga runt, googla eller leta på Facebook. ni hittar säkert.