Som frilansfotograf har jag ändå haft turen att folk i min omgivning verkar förstå vad och hur det är. Jag tror inte att någon det senaste året har lagt av dryga och förminskande kommentarer om det (jag vet att andra kollegor hört diverse saker ibland). Om att det är la bara att ta bilder, nice and easy as that. Men jag vill ändå skriva det här, för visst är det nice (annars hade jag inte gjort det, duh) men det är långt ifrån easy. Nu är vi alla olika individer men ingen fotograf är den andra lik eller jobbar på samma sätt eller med alltid samma saker. Så detta är enbart utifrån mig själv och jag blev inspirerad av Emma som för ett tag sedan skrev om hur det är att åka på jobbresa (http://rockfotoemma.elle.se/att-aka-pa-jobbresa/). Jag skulle inte säga att detta är 'the bad part', utan snarare det som inte syns. Det som ändå är en del av hur det också är, för mig. För bakom alla plåtningar jag gör med fruktansvärt coola personer, bakom den fantastiska energin som är på alla konserter jag har fått äran att plåta, bakom de asfeta klubbarna och events jag får fota finns så mycket som kommer med det.

För mig är frilansyrket ofta ett sovrumsgolv täckt med smutsiga kläder som inte hinner tvättas, för mig är det ofta förseningar och ibland timslång väntan på artister och band och ingen att prata med under tiden. För mig är det att ha full koll på olika planeringsstadier för alla kommande porträttplåtningar, för mig är det att vänta svar på mail och maila igen och igen för att sedan få svar eller inget alls. För mig är det ångest över att ibland råka glömma födelsedagar och inte känna mig tillräcklig för mina nära och kära och att försöka ge min katt all kärlek jag kan när jag är hemma. För mig är det att nästan behöva sätta alarm för att få den dammiga disken diskad, för mig är det att inte. glömma. betala. räkningarna när jag har mycket att göra. För mig är det att uppdatera väderappar dagligen och planera extradatum, för mig är det att ha koll på kollektivtrafiken mellan saker jag ska göra så att jag inte ska komma sent och även utnyttja resor till fullo för jobb. För mig är det att komma ihåg att kolla batterierna igen och igen och igen så de är laddade, för mig är det att försöka inte bli förbannad när berusade vingliga personer i konsertlokalen snubblar in i en när en har svindyr utrustning på sig.

För mig är det att inte bli spontant pratad med när andra fotografer som är icke-kvinns vid sidan om scenen gör det gladeligen med varandra. För mig är det att få fototips av arrangörer men jag inte kan säga ifrån att jag fuckin' redan vet då jag har ett varumärke att tänka på. För mig är det att folk är oförstående när jag tar betalt även av de i min närmaste omgivning när personerna ifråga inte alls tycker det är märkligt för det är mitt jobb. För mig är det ibland att komma hem vid 04 och gå upp en handfull timma senare för nästa jobb. För mig är det ibland en tom kyl eller med varor som gått ut och dyr köpmat för att jag inte lyckas pussla ihop med tid. För mig är det ångest när någon frågar hur länge jag fotat och att folk inte ska tro mig när jag säger att det har hänt mycket på ett år. För mig är det att först få ett ja och sedan ett nej när jag minst anar det. För mig är det att ständigt få frågan om jag är fotograf när jag har en kamera i handen och jag undrar om de någonsin frågar en *man* om det. För mig är det ett stökigt McDonalds mitt i natten en lördag i centrum för att jag måste leverera bilder på direkten och lugn musik i lurarna för att vara fokuserad. För mig är det nästintill konstant onda fötter, axlar som skriker och en rygg som undrar hur tusan den har förtjänat smärtan.

Men allra allra mest är yrket som frilansfotograf värt varendaste jäkla sak ovan (förutom det bristande sociala privatlivet). För det är min passion, något jag vill göra och vet att jag ska göra. För mig är det utveckling, erfarenhet, växande drivkraft och självförtroende. För mig är det en jantelag jag spolade i toaletten för ett år sedan och därför genererat i så himla mycket som gör att jag är där jag är idag. Med en motivation och inspiration som inte minskat ett endaste dugg, utan snarare stärkts med varje avslutat jobb och projekt. Allt är och har varit värt det och kommer fortsätta vara lång tid framöver vet jag. Det måste det, för jag älskar mitt jobb.