Jag har känt nu ett litet tag att jag behöver prata av mig om en sak. Egentligen sedan avsnittet av grymma podcasten Källan då Sandra, som har den, pratade själv utan gäster om bloggande, prestationsångest och krav. Så himla bra avsnitt ni måste lyssna på, sök på Källan på iTunes. Sedan skrev Elsa också om prestationsångest för inte så längesedan och då kändes det ännu mer påtagligt.

Jag har haft denna bloggen sedan november 2007, alltså i ungefär 7,5 år. En tanke är ju att det är jäkligt lång tid och den har utvecklats väldigt mycket under åren. Men det jag tänkt mest på är hur mycket prestationsångest jag har haft kring den. Bloggvärlden är riktigt tuff om en vill få sin blogg att växa, sticka ut och uppnå något. Den är tuff och låter inte många komma undan från granskande, både konstruktivt och inte konstruktivt. Om en vill få nya besökare så krävs det lika mycket av en som att försöka behålla de en redan har. En behöver alltså vara aktiv, engagerad, lyhörd för sina läsare och nischad. För mig som hållt på så länge är det svårt att tänka objektivt kring bloggen, som tankar om att det bara är en jäkla sida i cyberspejs som inte är livsviktig eller livsavgörande.

Som Sandra säger i Källan-avsnittet har jag förut fått en släng ångest när jag märker att folk har avföljt på Bloglovin. En blir ju så självkritisk, funderar sönder på varför folk gör det valet och samtidigt tänkt att ja men det är väl inte så konstigt. Jag bloggar inte flera gånger per dag, inte ens varje dag och slängt upp meningslösa inlägg i panik och tänkt mer på kvantitet än kvalitèt. Inte konstigt att jag inte nått 300 följare efter över 7 år liksom, vad fasen trodde jag själv?!

Jaha ska hon sluta blogga nu, kanske ni tänker då men nä, faktiskt inte. Idag tänker jag på bloggande på ett helt annat sätt än förut och lite är tack vare Källan, men började fundera en del innan det avsnittet. Idag tänker jag på mitt bloggande mer som ett verktyg istället för något nödvändigt ont. Det är ett verktyg för att visa upp mina fotografier, ett verktyg för att prata om viktiga saker jag också brinner för i hopp om att inspirera. Som feminism, veganism, queer- och cripteori. Kanske visar mat ibland för att bevisa att en kan laga allt veganskt. På ett sätt är väl dessa ämnen inte nya och så jag brukar presentera min blogg, men det känns liksom som att jag koncentrerar allt lite mer nu. Med tydligare ramar, lite mer bestämda idéer. Om jag inte bloggar varje dag så är det egentligen inte för att jag inte har någon inspiration eller motivation, utan snarare för att jag vill att det jag lägger upp ska kännas mer genomtänkt än tidigare. Mer kvalité än kvantitet, vilket är lite ovant att förändra efter såhär många år.

Det kanske låter krystat alltsammans, att jag satt mig vid ett bord och bara jaha hur ska jag ändra på allt nudå. Att jag på vissa sätt ställer mer krav på mig själv nu än tidigare. Men nej, jag känner mig snarare lättad och tryggare nu. Att ha borstat av mig kraven, grävt fram den där tunga stora stenen, slängt iväg den och kan andas på riktigt. Ungefär som att kasta ut vågen och alla krav med den och börja se sin kropp som ett verktyg. Att se vad den kan göra istället för vad den förväntas göra. Och så är det med min blogg nu. Jag har liksom skrapat bort ytan och insett vad som är viktigt och för mig och hur som känns rimligt. Och det är det att ge plats åt min kreativa sida (läs: fotandet) och värderingar och även nuförtiden en slags blandning mellan dessa två. Mer på mina egna villkor och ofta eller sällan helt beroende efter egen känsla (förutom när ni önskar något osv såklart). Har jag inget intressant att visa eller skriva om, ja då blir det tyst helt enkelt. Världen går inte under för det och inte heller inspirationen. Jag har massiva idéer och flera projekt på gång och de syns här när de är gjorda liksom. Det kommer när det kommer -ingen stress. Menar såklart inte att det kommer bli mer tyst än vanligt, utan kanske tvärtom egentligen. Bara med en lite gladare och mer avslappnad Madeleine, men ändå driven som attan.

Denna plats får bli vad den blir men självklart blir det vad jag gör den till, men med bättre magkänsla, mindre krav och lite mer stolthet istället varje gång jag trycker på Publicera. Antal följare kommer inte röra mig lika mycket i ryggen längre och det är så. jäkla. skönt. Det är lätt att spåra iväg och låta väldigt formell när en snackar om det här med bloggande, men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Eller? Och har ni själv tankar kring detta?