Triggervarning: Psykisk ohälsa, utmattning, panikångest & lite ätstörningar.
Till mina föräldrar: Läs ej texten nedan. Älskar er.
-------------------------------------
Jag är ganska säker på att jag just nu har utmattningssyndrom. Förra veckan var hemsk, riktigt vidrig. Början på veckan var jag påväg till ett jobbmöte och kände på spårvagnen hur något tryckte ända upp till halsen så hade det 'bara' varit att jag skulle träffat en nära vän hade jag utan tvekat skrivit och sagt att jag behöver vända hemåt. För jag var nära på att få den första panikångestattacken på ganska länge. Efter det, när jag kände efter, har det varit riktigt tufft. Jag ringde till min bästa vän när jag sedan kom hem och grät och pratade ganska länge. Något som känns som en väldigt tydlig bild av min situation just nu var när han frågade 'Men Madeleine, när hade du senast 2 veckor som du inte ägnade dig åt fotojobb?' Och efter kanske 3 sekunders fundering svarade jag 'kanske i somras'. Jag minns mitten av förra sommaren när jag senast hade ett stressbryt och pratade med en vän om att det kanske inte är superbra för mitt företag att prata öppet om psykisk ohälsa. Det kan se dåligt ut och jobbmöjligheter kan minskas. Och det kan jag fortfarande förstå, men jag kan inte vara tyst. Inte nu längre. Jag är ju också människa och att skriva och prata om psykisk ohälsa är väldigt viktigt för mig, det är något jag brinner för, men inte bara för min egen skull för att jag får en möjlighet att prata ut. Men det ÄR ju så jäkla många som lider av psykisk ohälsa och att vara tyst om det gör att det fortsätter stigmatiseras. Om ingen pratar om det så kan en dels inte prata med andra om det och känna gemenskap. Om ingen pratar om det så inser folk inte hur vanligt det är och hur stort problem det är med psykisk ohälsa. Och då tas det inte på allvar.
Nåväl, då har jag sagt det. Så hur ter sig mitt dåliga mående just nu? Jo, i 'normala fall' får jag hjärtklappning kanske varannan månad. Och då handlar det mest om att jag varit lite vardagsstressad som i att ha haft bråttom till spårvagn, kommit på att jag glömt att göra något eller bara rest mig ur sängen för fort. Sådana saker. Men nu har jag hjärtklappning varje varje dag och det har pågått i.. Jag vet inte. Kanske 3 veckor? Apropå glömska -jag glömmer saker väldigt lätt just nu. Glömmer bort att jag ska träffa en vän, kontakta en person inför en plåtning, glömmer bort födelsedagar, glömmer bort att göra matlåda till ena jobbet, glömmer bort vad en vän pratat om dagen innan. Sådant som verkligen inte känns ok att glömma. Jag har en pappersalmanacka som jag skriver så mycket som möjligt i, men sådant jag inte brukar behöva skriva i den glömmer jag lätt nu. Jag får varje dag scrolla i min mail, bland sms och i Facebook-chatten för att se vad som skrivits senast.
Och jag har ingen fysisk ork alls. Jag har inte diskat och städat på en vecka, jag har inte orkat göra hemlagad mat, jag äter inte frukost (och ni vet hur mycket jag älskar det), jag ser inte mitt sovrumsgolv just nu pga alla kläder, jag blir arg på min katt för minsta lilla, jag orkar inte gå vanliga vägen från vagnen och hem så jag kan sitta och vänta 15-20 min på flexlinjen (en liten buss) en hållplats bort för att åka 5 min och komma närmare hemmet, jag orkar inte ta bort mitt smink på kvällen så sover med det och vaknar med femtioelva nya finnar varje morgon och att jag orkade umgås med min bästa vän två dagar i helgen är ett mirakel pga jag orkar egentligen inte vara bland folk. Att jag antagligen har utmattningssyndrom just nu är med väldigt stor sannolikhet för att jag har tagit på mig för mycket. Det är väldigt typiskt mig att se en lucka i almanackan och boka upp saker utan att blinka. Och då har jag, som jag nämnt flera gånger tidigare, ett väldigt stort behov av egentid. Innan har det räckt med en ledig kväll, men nu känns det som jag behöver vara ensam hemma i månader. Jag är på ett sätt väldigt förvånad över att jag har hamnat här för jag har ju trott sedan förra sommaren att jag varit väldigt bra på att känna efter, ta tid till mig själv och ingenting och fördela jobb bra (förutom assistentjobbet). Men nu helt plötsligt är jag här.
(Så fort jag hade skrivit klart den senaste meningen så ringde min bästis och så fort han frågade hur jag mådde, även att vi pratat om detta innan, så bröt jag ihop. För så fort någon frågar det just nu så bara.. Känner jag efter och får femtioelva käftsmällar av ångest över kroppen.)
Jag vet inte om ni tänkte på det när jag visade min makeup-tutorial förra veckan, men i efterhand så ser jag hur tomma mina ögon är när jag sminkade mig. Det finns liksom ingenting där. Och det är ju för att jag bara KAN inte hålla någon fasad. När jag väl är utanför lägenheten (förutom fredag & lördag när jag umgicks med Sebastian) så känner jag mig som ett spöke. Jag släpar liksom kroppen framåt, stirrar ut i tomma intet från spårvagnar och känner riktigt hur mina mungipor bara inte kan vandra uppåt. Det är som att någon har satt fast rep i min kropp och drar mig mot marken.
Jag har precis nu sjukskrivit mig denna vecka, från allt. Och jag andas ut efter alla samtal jag haft kring det. Känns ju som att bita i det sura äpplet för att jag är så himla plikttrogen till mina olika jobb, att allt ska funka bra, att ha bra kommunikation inför saker och att allt ska bli rätt. Och då pratar jag om båda mina jobb. Men. Jag behöver verkligen denna vecka för att dels andas, ta hand om mig själv och verkligen försöka ta tag i mitt mående. Ska försöka komma till vårdcentralen så fort som möjligt och i värsta fall be en vän följa med då jag ju är väldigt orkeslös. Jag känner att bara jag lyckas komma dit så har jag kommit en väldigt lång bit på vägen. Och jag har bestämt mig för att ha uppdragsstopp nu i april. Jag kan inte ta på mig mer just nu och en månad är ändå inte en jättelång tid så jag känner att det inte påverkar mitt företag så mycket. Med tanke på hur intensivt jag jobbat sedan typ i somras så är fyra veckor ingenting egentligen. Jag bara måste komma ikapp nu.
Nu känner jag att jag inte vet vad jag mer ska skriva, jag kommer bara börja svamla (mer om inte annat). Sammanfattningsvis så är jag på botten, men pratar med några få och tar hjälp i min takt och ska försöka att andas. Men jag hoppas att jag ger andra en tankeställare att verkligen känna efter hur kroppen mår, psyket mår och inte boka upp din vakna tid 100% bara för att det enligt almanackan är ganska tomt -oavsett vad det handlar om. Då är det kört. Nu ska jag bara fortsätta kolla på youtube-kanaler (som blivit min nya besatthet) och invänta matleverans. För övrigt så skönt att jag faktiskt bestämde mig för det, då jag som frisk ätstörd har tendens att låta psykisk ohälsa gå ut över mat pga orkeslösheten. Nu kommer jag i alla fall ha lite roliga varor, det kanske hjälper. Jag brukar ju säga till vänner som mår dåligt att må dåligt, gråt ut, ha mat hemma och försök sova.
Ta hand om er, vi hörs när jag mår bättre. Och tipsa mig gärna om bra youtubers & podcasts <3
Till mina föräldrar: Läs ej texten nedan. Älskar er.
-------------------------------------
Jag är ganska säker på att jag just nu har utmattningssyndrom. Förra veckan var hemsk, riktigt vidrig. Början på veckan var jag påväg till ett jobbmöte och kände på spårvagnen hur något tryckte ända upp till halsen så hade det 'bara' varit att jag skulle träffat en nära vän hade jag utan tvekat skrivit och sagt att jag behöver vända hemåt. För jag var nära på att få den första panikångestattacken på ganska länge. Efter det, när jag kände efter, har det varit riktigt tufft. Jag ringde till min bästa vän när jag sedan kom hem och grät och pratade ganska länge. Något som känns som en väldigt tydlig bild av min situation just nu var när han frågade 'Men Madeleine, när hade du senast 2 veckor som du inte ägnade dig åt fotojobb?' Och efter kanske 3 sekunders fundering svarade jag 'kanske i somras'. Jag minns mitten av förra sommaren när jag senast hade ett stressbryt och pratade med en vän om att det kanske inte är superbra för mitt företag att prata öppet om psykisk ohälsa. Det kan se dåligt ut och jobbmöjligheter kan minskas. Och det kan jag fortfarande förstå, men jag kan inte vara tyst. Inte nu längre. Jag är ju också människa och att skriva och prata om psykisk ohälsa är väldigt viktigt för mig, det är något jag brinner för, men inte bara för min egen skull för att jag får en möjlighet att prata ut. Men det ÄR ju så jäkla många som lider av psykisk ohälsa och att vara tyst om det gör att det fortsätter stigmatiseras. Om ingen pratar om det så kan en dels inte prata med andra om det och känna gemenskap. Om ingen pratar om det så inser folk inte hur vanligt det är och hur stort problem det är med psykisk ohälsa. Och då tas det inte på allvar.
Nåväl, då har jag sagt det. Så hur ter sig mitt dåliga mående just nu? Jo, i 'normala fall' får jag hjärtklappning kanske varannan månad. Och då handlar det mest om att jag varit lite vardagsstressad som i att ha haft bråttom till spårvagn, kommit på att jag glömt att göra något eller bara rest mig ur sängen för fort. Sådana saker. Men nu har jag hjärtklappning varje varje dag och det har pågått i.. Jag vet inte. Kanske 3 veckor? Apropå glömska -jag glömmer saker väldigt lätt just nu. Glömmer bort att jag ska träffa en vän, kontakta en person inför en plåtning, glömmer bort födelsedagar, glömmer bort att göra matlåda till ena jobbet, glömmer bort vad en vän pratat om dagen innan. Sådant som verkligen inte känns ok att glömma. Jag har en pappersalmanacka som jag skriver så mycket som möjligt i, men sådant jag inte brukar behöva skriva i den glömmer jag lätt nu. Jag får varje dag scrolla i min mail, bland sms och i Facebook-chatten för att se vad som skrivits senast.
Och jag har ingen fysisk ork alls. Jag har inte diskat och städat på en vecka, jag har inte orkat göra hemlagad mat, jag äter inte frukost (och ni vet hur mycket jag älskar det), jag ser inte mitt sovrumsgolv just nu pga alla kläder, jag blir arg på min katt för minsta lilla, jag orkar inte gå vanliga vägen från vagnen och hem så jag kan sitta och vänta 15-20 min på flexlinjen (en liten buss) en hållplats bort för att åka 5 min och komma närmare hemmet, jag orkar inte ta bort mitt smink på kvällen så sover med det och vaknar med femtioelva nya finnar varje morgon och att jag orkade umgås med min bästa vän två dagar i helgen är ett mirakel pga jag orkar egentligen inte vara bland folk. Att jag antagligen har utmattningssyndrom just nu är med väldigt stor sannolikhet för att jag har tagit på mig för mycket. Det är väldigt typiskt mig att se en lucka i almanackan och boka upp saker utan att blinka. Och då har jag, som jag nämnt flera gånger tidigare, ett väldigt stort behov av egentid. Innan har det räckt med en ledig kväll, men nu känns det som jag behöver vara ensam hemma i månader. Jag är på ett sätt väldigt förvånad över att jag har hamnat här för jag har ju trott sedan förra sommaren att jag varit väldigt bra på att känna efter, ta tid till mig själv och ingenting och fördela jobb bra (förutom assistentjobbet). Men nu helt plötsligt är jag här.
(Så fort jag hade skrivit klart den senaste meningen så ringde min bästis och så fort han frågade hur jag mådde, även att vi pratat om detta innan, så bröt jag ihop. För så fort någon frågar det just nu så bara.. Känner jag efter och får femtioelva käftsmällar av ångest över kroppen.)
Jag vet inte om ni tänkte på det när jag visade min makeup-tutorial förra veckan, men i efterhand så ser jag hur tomma mina ögon är när jag sminkade mig. Det finns liksom ingenting där. Och det är ju för att jag bara KAN inte hålla någon fasad. När jag väl är utanför lägenheten (förutom fredag & lördag när jag umgicks med Sebastian) så känner jag mig som ett spöke. Jag släpar liksom kroppen framåt, stirrar ut i tomma intet från spårvagnar och känner riktigt hur mina mungipor bara inte kan vandra uppåt. Det är som att någon har satt fast rep i min kropp och drar mig mot marken.
Jag har precis nu sjukskrivit mig denna vecka, från allt. Och jag andas ut efter alla samtal jag haft kring det. Känns ju som att bita i det sura äpplet för att jag är så himla plikttrogen till mina olika jobb, att allt ska funka bra, att ha bra kommunikation inför saker och att allt ska bli rätt. Och då pratar jag om båda mina jobb. Men. Jag behöver verkligen denna vecka för att dels andas, ta hand om mig själv och verkligen försöka ta tag i mitt mående. Ska försöka komma till vårdcentralen så fort som möjligt och i värsta fall be en vän följa med då jag ju är väldigt orkeslös. Jag känner att bara jag lyckas komma dit så har jag kommit en väldigt lång bit på vägen. Och jag har bestämt mig för att ha uppdragsstopp nu i april. Jag kan inte ta på mig mer just nu och en månad är ändå inte en jättelång tid så jag känner att det inte påverkar mitt företag så mycket. Med tanke på hur intensivt jag jobbat sedan typ i somras så är fyra veckor ingenting egentligen. Jag bara måste komma ikapp nu.
Nu känner jag att jag inte vet vad jag mer ska skriva, jag kommer bara börja svamla (mer om inte annat). Sammanfattningsvis så är jag på botten, men pratar med några få och tar hjälp i min takt och ska försöka att andas. Men jag hoppas att jag ger andra en tankeställare att verkligen känna efter hur kroppen mår, psyket mår och inte boka upp din vakna tid 100% bara för att det enligt almanackan är ganska tomt -oavsett vad det handlar om. Då är det kört. Nu ska jag bara fortsätta kolla på youtube-kanaler (som blivit min nya besatthet) och invänta matleverans. För övrigt så skönt att jag faktiskt bestämde mig för det, då jag som frisk ätstörd har tendens att låta psykisk ohälsa gå ut över mat pga orkeslösheten. Nu kommer jag i alla fall ha lite roliga varor, det kanske hjälper. Jag brukar ju säga till vänner som mår dåligt att må dåligt, gråt ut, ha mat hemma och försök sova.
Ta hand om er, vi hörs när jag mår bättre. Och tipsa mig gärna om bra youtubers & podcasts <3
6 kommentar(er)
