Denna sommaren har hittills inte varit som jag hade förväntat mig. Så mycket jag velat göra, så mycket jag behövt göra, så mycket jag velat känna och mycket jag har känt som jag inte trodde. Smärta, sorg, oro, rädsla, ångest och en nyupptäckt superförmåga att tränga mina egna känslor och tankar helt åt sidan för andra människor. Andra som behövt mig i frontlinjen med hela min existens som stöttning. Det har förstås inte förändrats men oron glöder inte längre i bröstet, samtidigt som nya saker har hänt och andra behöver mig. Skifta fokus. Om en ska sammanfatta så har denna sommaren verkligen handlat om hur mycket mina nära och kära betyder och hur mycket jag är villig att göra för dem när plötsliga saker sker. När livet tar andra vändningar än förväntat och att krama ur sommaren inte längre känns så himla viktigt.

Och så får det vara. En kan inte ångra saker eller önska tillbaka tid, för saker kan ske oavsett temperatur ute eller månad. Och jag tänker lite såhär, att i skuggan av allt så finns det ändå ett par veckor kvar av denna sommar. Med återfunnen värme under blå himmel, äventyr i både Göteborg och Stockholm och Barcelona i september. Innan halsdukar åker på, tights under byxor, frusna örsnibbar och vitblå fingrar så finns det tid. Det finns tid för äventyr och att andas lättare.

Eller om en ska dra det ännu längre så finns ju hela året kvar faktiskt. Men att stanna upp och finnas till för andra är viktigare än att dra gränser mellan årstider. Så det är vad jag ska fortsätta med. Stanna upp, ta en dag i sänder och hoppas på att varje vecka blir magisk. För mig och mina nära.