Livet på en vecka;






Om jag skulle sammanfatta livet skulle det vara vecka 23 år 2016. Då handlar det om trygga rum, det handlar om kollegor som en känner bästiskärlek för, då handlar det om stolthet, om ilska, om sorg över hbtqai-fobi & hatbrott, om utmattning, om gemenskap som får en att gråta, om bubblig förväntan som får en att skaka, och det handlar om kamp för människors lika rättigheter what so ever.
 
Det har varit mitt andra år som jag jobbat åt West Pride och jag är mållös. Jag har vigt hela min existens till denna festival, med tid & energi och det är det mest värda jag gjort i hela mitt liv. Att jag har haft roligt är en underdrift, har så svårt att sätta ord. Däremot kan jag säga att jag önskar jag kunde stoppa ner redaktionen i en liten ask och ta fram när jag helst behöver den. Är så stolt över alla oss på redaktionen och hur duktiga vi har varit och vilken kvalité volontärerna levererat.
 
Men lika mållös jag är över West Pride såhär i efterhand, exakt lika mycket uppgivenhet känner jag för det som hänt i Orlando. Det går inte att ta in alls. Däremot bevisar det ännu mer hur viktigt det är med festivaler som dessa. Tror jag slutar här, kan inte säga mer konstruktivt när en vidrör vid Orlando-händelsen. Skriver från sängen där jag har legat hela dagen vilket är nödvändigt efter 13h jobb/dag sedan i onsdags. Tack West Pride och alla volontärer, älskar er så mycket. Och all kärlek till alla anhöriga i Orlando som förlorat någon pga människor utan hjärta.
 
 
/Numer av-etablerad fotoredaktör 
 
 
 
 
 
The West Pride Festival and the week are over and here's my thoughts right now. Try the Google translate!