Att leva med en släng manodepressivitet (citat: tidigare psykolog) är verkligen inte lätt alltid. De där djupa dalarna och höga topparna kan jag ibland åka mellan snabbare än ljusets hastighet. Ganska sällan nuförtiden förvisso men när sömnen är svår att nå och andetagen blir lite tyngre håller jag kudden lite hårdare ansiktet. De där nätterna ibland alltså.

 

Känner mig så himmelens kluven med en massa just nu och för att sammanfatta är det väl självkänslan som är ganska sårbar. Har enorm prestationsångest när det gäller mitt frilansande och panik att jag inte ska komma någon vart, men samtidigt vet jag att jag åstadkommit så mycket grymt de här ca 2,5 åren som officiell fotograf och har så mycket fett just nu och framöver. Jag kan såhär speciellt inför sommaren känna att min kropp inte ser ut som jag vill och inbillar mig att den är orsaken till ett dejtingfattigt liv, samtidigt som jag bara kan inte bryr mig ett skit om vad andra tycker, tycker jag är mjuk, stark och fin och har redan nått en milstolpe att kunna slänga av mig kläder utan en sekunds tvekan på gräset vid stora poolen i Majorna.

 

Jag kan känna mig ensam, bortglömd och besviken på att vänner inte har tid, men när det kanske är jag som är mest upptagen och jag har andra nära vänner som har tålamod och visar ändå att de gärna ses så ofta som möjligt. Jag kan känna att sommaren glider mig ur händerna trots att den precis har börjat och jag har åtminstone 3 svinfina resor planerade. Jag känner att jag inte trivs i mitt hem och att jag hatar det och mig själv för att jag inte fixar, när det inte är alla som har lyxen att ha en hyfsat stor tvårummare med förstahandskontrakt och jag kommer bo där ett bra tag till. Jag kan känna mig frustrerad och panikslagen att jag inte kommer in på utbildningar vid snart 28 års ålder men herregud det är ju ingen ålder egentligen vad stressar jag för?

 

Livet med manodepp och panikångestgrund i ådrorna. Allt är blandat, delat, kluvet som att riva ett blad precis på mitten. Jag önskar bara jag kunde slappna av, att det kunde vara mittpunkten. På torsdag åker jag till mina hemtrakter och min familj jag tror och hoppas att dem, de blekingska skogarna och bräckt östersjövatten kan reda ut de små trådknutarna i denna lilla själ. Tror jag bara behöver en kram och natur.