tidigare i veckan fick jag nys om hasthtaggen #psynligt på instagram och blev så otroligt glad. människor berättar om sina psykiska problem för att visa hur vanligt det är och för att stötta de som kanske inte vågar prata om det. idag hakade jag på och här är min text:
jag och mina föräldrar brukar säga att jag är född med humörsvängningar, för jag har alltid haft nära till känslor. att känna mycket och ofta. när jag har varit glad har jag varit förbannat skitglad, när jag varit arg har jag varit skitarg och när jag varit ledsen har jag varit skitledsen. och på bilden ovan ler jag mitt naturligaste och gladaste, men det gjorde jag absolut inte för två år sedan. jag hade blivit sviken på det mest hjärtekrossande sätt och mina humörsvängningar utvecklades ganska snabbt till panikångestattacker. jag gick inte runt och tänkte på sveket hela tiden, men mitt välmående vändes helt uppochner. jag kunde börja gråta hysteriskt om jag hade glömt plånboken när jag skulle träffa en vän över en fika, jag söp tills jag var medvetslös, skrev luddiga hejdå-sms till nära vänner, vaknade varje dag med en undran över vad som skulle sänka mig IDAG och var så himla nära att falla tillbaka i gamla ätstörningar. i nästan ett år höll det på såhär och det krävdes en nykter sommar, psykologbesök och en fungerande antidepressiv medicin för att jag skulle komma i rätt balans. och vänner och familj, såklart.
idag tar jag fortfarande den där medicinen, men mår bättre än vad jag har gjort på mycket länge. och jag har lärt mig så mycket de senaste två åren. framförallt att det inte går att förändra en stor del i ens personlighet som funnits där sedan födseln, utan det handlar bara om hur en hanterar och jobbar med det. men det viktigaste som är anledningen till varför jag hakar på denna kampanj: att det har varit så otroligt viktigt och behövligt för mig att prata om min panikångest. cirka alla mina vänner känner till den och hur jobbigare jag har haft det innan och jag har nämnt den även för främlingar i olika situationer. för jag har velat normalisera. det är (tyvärr) så otroligt vanligt att människor mår dåligt psykiskt och lika vanligt att folk inte vågar prata om det.
så detta är inte en komma-ut-text. detta är för att visa att jag inte skäms ett dugg över att jag kämpar med panikångest och knaprar medicin. men däremot finns det säkerligen massor av människor där ute som skäms och kämpar i sin ensamhet. därför är jag säker på att denna kampanj behövs!
earlier this week I found the hastag #psynligt on instagram, where people (in Swedish though) talk about their mental problems because to show how common it is and to support people who dare not to talk about it. and this is my story. try the Google translator in the sidemenu!
2 kommentar(er)
