det känns som att höstvindarna fångar tag i varendaste liten blodkropp, fyller mig med en slags inre värme likt en filt. av mjukaste rutigt ull. en filt som skyddar mig från en massa saker som kan göra intrång och infektera min själ och mina tankar. en filt som kramar mig så ömt att ångest inte riktigt når mig och så att olyckliga tankar om kärlek liksom sipprar ut till intet. som när man viftar bort rök från någons knastrande cigarett. bort. osynligt. spårlöst.
visst drömmer jag om mjuka kalla kyssar och händer som omsluter mitt bleka ansikte. men jag har börjat drömma istället för att sakna, vilket inte känns lika hjärtskärande.
höstvindarna skyddar mig inte bara. jag känner mig sådär allmänt höstmysig nu ni vet. om kvällarna kryper jag helst ner i soffan, tittar på mysiga filmer man blir alldeles genomlycklig av, dricker varmt te och låter tiden gå lite som den vill. regnet smattrar på rutan och jag känner mig lycklig. jag blir lycklig av att höra klackarna mot kullerstenen, för då känner jag att jag tar mig framåt. jag blir lycklig av min sambo, för hon och jag skapar ett sådant tryggt hem. jag blir lycklig av min skola, för den får mig att nästan skratta åt allt jobbigt i grundskolan. jag blir lycklig av dans på helger tills fotlederna nästan går av, för då känner jag mig sådär sprudligt levande.
höstvindarna får gärna fylla min kropp länge till.
med slutna ögon ger jag samma kärlek tillbaka.
3 kommentar(er)
