Im free to be whatever I
(nej jag har inte eldat mitt kort, heja anonymitet!)
image8Igår var det min sista dag på jobbet, jag fick inte förlängt.
Det var med blandade känslor som jag skruvade och testade för sista gången. Första känslorna var chock, lite smått panik och osäkerhet. Det var en trygghet att komma till jobbet varje dag, även på ett ekonomiskt sätt. Jag hade bra rutiner och fick jobba med underbara arbetskamrater. Tankarna cirkulerade kring frågan "vad händer sen?". För jag vet inte alls vad som kommer att hända nu när jag är arbetslös igen. Men chefen vet att jag är beredd att komma tillbaka, när de behöver mig igen. Magkänslan säger att jag kommer tillbaka.

Å andra sidan känns det lite skönt att kunna få lite tid över nu till annat. Tid över att ta hand om mig själv. Först och främst ska jag se till att bli frisk, sen kommer det att hända grejer! Jag ska köpa halvårskort på Friskis (jympa here I come! and fat -there you GO!), bli mer skillad på min beloved cello, satsa mer på sången, göra fler seriösa fotosessions och resa lite grann. Jag har pengar så jag klarar mig än så länge. Och det känns som att jag behöver vila lite innan jag börjar söka jobb igen.
Samla kraft och lära känna mig själv ännu mer.

Just nu mår jag väldigt bra i själen. Jag gör vad jag vill, när jag vill och hur jag vill.
Som Oasis sjunger i den underbara låten "Whatever":


"I'm free to be whatever I
Whatever I choose
And I'll sing the blues if I want

I'm free to say whatever I
Whatever I like
If it's wrong or right it's alright"
maktlösheten
Det riktigt skär i min själ när jag ser några av mina vänner falla sönder i depression.
självmordsförsök hit, psyk dit, tablett-knaprande dit. Jag vill att mina nära & kära ska må bra, eller åtminstone bättre.
Det är skit att människor på psyk/sjukhus inte förstår vad deprimerade behöver för hjälp. Det handlar varken om tabletter eller sprutor, det handlar om känslomässiga saker. Eftersom depressioner grundas på diverse känslor, så behövs det en slags djup hjälp. Inte materiell. Dessutom vet varenda varelse i universum att allt man börjar med, vänjer man sig vid och i värsta fall blir beroende av. Och man kan inte knapra tabletter i all evighet.
den enda frågan som är nödvändig är "varför?"

Men det är svårt att veta vad man som vän kan göra. Vissa av mina vänner vill inte ens ha någon hjälp och någon annan lyckas med sina försök när som helst. En klocka som tickar snabbare och snabbare liksom.
Sure, man ska vara tydlig med att berätta för folk att man alltid finns där för dem. Men det är sällan som deprimerade själva tar iniativ till att snacka med vänner..man blir helt "inne" i sig själv och tror aldrig att det finns något hopp om ett lyckligare liv. Hoppet har försvunnit.

Jag vill inte förlora någon, inte någon alls. Jag är fortfarande nedstämd efter att en nära vän till familjen gick bort för någon månad sedan. Detta handlar inte om MIG, det är jag fullt medveten om. Men vad ska man göra...egentligen? Jag vill krama alla och berätta fina saker om livet. Jag har så otroligt mycket att säga och ge, hela min själ är full med gåvor. Men är mina vänner så pass bortom dimman att man inte kan nå dem med sin hand längre?






image7Jag vill passa på att tipsa om en helt underbar bok, "Alkemisten" av Paulo Coelho. Den handlar om en fattig fåraherde i Andalusien (södra Spanien) som beger sig iväg mot Egyptens pyramider för att leta efter en skatt. Under resans gång får han lära sig tusen saker om livet och universums kraft.
Jag läste denna bok för första gången förra sommaren och den förändrade mitt liv totalt (till det bättre givetvis). Vissa budskap står inte i bokstäver, utan mellan raderna s'att säga. Och budskapen finns i min själ och i bakhuvudet, jag känner en själslig medvetenhet med hela universum. Det är extremt svårt att beskriva, för boken måste läsas för att förstå.
Men den var en av medicinerna mot den låga sinnesstämning jag levde i förr. Alla borde läsa boken!

se även:
http://www.paulocoelho.com/






//Mad
no matter what!
Jag har så ont i halsen att det känns som jag blir knivhuggen varje gång jag sväljer,
jag vet icke om jag får förlängt på jobbet efter nyår, jag har massor med körkortsteori att ta igen och jag har inte ens börjat med julklapparna.

Trots allt detta mår jag hur jävla bra som helst!
De senaste dagarna har jag börjat känna en mysig harmoni i kroppen. Det spelar ingen roll vilka motgångar jag har just nu, jag bara går runt och ler hela tiden! Jag uppskattar och tar till mig varje fin sak som händer i vardagen.
Det är nästan så jag känner mig fånig, men det är så här det bör vara. Det är såhär det SKA vara.

För jag önskar att jag kunde känna såhär oftare.
Men jag tänker inte sitta och vara depressiv och tänka på hur jag mår annars, utan jag ska ta tillvara på detta. Dessutom struntar jag i den här typiska svenska grejen om att man är oförskämd om man pratar om hur bra man mår, när det finns folk som mår sååå dåligt. Seriously, det viktigaste är väl att folk mår BRA? Det är väl det vi vill?
Jag tänker inte starta någon diskussion kring detta fenomenet, det har jag icke tid med.
Men jag har tid att må bra.

Pricken över i:et är att jag snart ska åka till stan för att träffa E, min allra bästa vän. Vi har inte träffats sedan 6 september och jag har saknat henne obeskrivligt mycket. Jag har aldrig saknat någon såhär mycket och det sorgliga är att jag har vant mig vid saknaden. Kroppen och själen har liksom tagit för givet att hon är kvar där borta i Skåneland. Men idag, IDAG får jag finnas i hennes famn igen. Lukta på hennes hår, hålla hennes hand, skratta, kramas, leva.

Idag är en bra dag.





//Mad