Hurula @ Liseberg 150730;
Canon EOS 6D + Sigma 24-70/2,8.



Igår plåtade jag Hurula för GAFFA på Liseberg och jäklarrrr vad bra det var. Alltså wow. Det var moshpits, allsång, dans, hångel och crowd surfing. Det var galet, galet bra. Definitivt bäst i år tillsammans med Beatrice Eli + Silvana Imam. Nog faktiskt bättre än Popaganda förra året.





I shot Hurula for GAFFA yesterday and it was so damn damn great! Best this year together with Beatrice Eli + Silvana Imam.
But all that aside I'm happy that you're moving on, I'm gon' find somebody too, a hundred times better version of you;


Jag skriver ju inte om sådana här saker längre och inte heller specifikt om detta, det var längesedan. För tänk om personen själv hittar och läser. Tänk om personens vänner, varav några jag fortfarande är vän med på olika ställen, läser. Tänk om, tänk om. Men jag känner att fuck it, varför skulle jag behöva bry mig om vad andra tänker när jag inte gör det när det gäller andra saker? Att blotta sitt hjärta är egentligen inget som jag någonsin har haft svårt för. Behöver jag det så gör jag det.


Men det har tagit mig ett par dagar nu innan jag förstått varför jag har så ont i magen. Varför det känns som att något är riktigt fel. Jag frågade min bästis om han mår bra eller om det har hänt något men det har det inte och det har fortsatt efter han svarat. Jag har inte glömt något, inte glömt att kontakta någon angående en plåtning och kalendern ser ut som den ska. Ackrediteringar för kommande konserter är sökta, familjen mår bra, räkningarna är betalda, katten mår bra, jag har inte glömt att jag ska träffa en vän och inte heller att jag ska titta till hamstern till en kompis som är bortrest. Nej, allt är i sin ordning verkar det som.

Sedan kom jag på det. Det är snart två år sedan det tog slut. Två år. Jag har nog aldrig varit singel så länge faktiskt, men det är ju bara en parentes i allt det här. Men för första gången på länge så skaver det. Det gnager under huden och det för att jag vet att hon i helgen kommer ta ett stort steg med sin nuvarande. För att jag vet att det närmar sig. Men det gör inte ont för att det inte är jag, absolut inte. Ändå är det något med det som gör så fruktansvärt ont och jag kan inte riktigt komma på vad det är. Däremot har jag accepterat att jag aldrig har varit så kär i någon som jag var med henne. Och det gör mig inte särskilt ledsen, det är inget som bryter ner mig. Alls. Jag kände mig snarare lättad när jag accepterade det. Obeskrivligt skönt. Det var en sten som föll, ett pappersblad som revs bort och lämnade plats åt tomma, ett lager av mig själv skalades bort. Det är bara fakta och något att försöka hantera att leva med. Och hittills har det inte varit några problem. Sedan jag erkände det för mig själv så har jag både varit på flera dejter och jag har blivit förälskad. Jag har gått vidare och jag känner mig ändå starkare än på länge. Men det är bara nu. En liten period på två år då det är lite kämpigt och jag kommer klara mig igenom det också. Såklart.

'Men det kommer Madeleine' sa mamma i telefon senast igår när vi pratade om det och herregud, det kommer det att göra. Det kommer ordna sig. Det är klart att jag kommer fortsätta träffa nya intressanta själar, jag kommer bli förälskad och till och med kär, jag kommer bli ihop och jag kommer bli lämnad eller lämna. Men antagligen det viktigaste jag har lärt mig under de här två åren är att kärlek inte är allt för mig, för jag har hittat andra saker som gör mig precis lika lycklig. Och de sakerna ska jag fortsätta hålla väldigt hårt i.

Att acceptera saker med mig själv, dåliga och bra sidor, och vad jag känner är bara en av sakerna som fått mig att utvecklas enormt de här två åren. Flera vänner har sagt nu apropå allt det här att 'men tänk på allt du åstadkommit den här tiden, med dig själv och med fotograferandet'. Och det är så jäkla sant. Jag har kommit ut som queer, jag har börjat ha mer kontakt och umgås med personer som får mig mer trygg och träffat nya, jag har skaffat mig ett förstahandskontrakt på ett hem jag kan bo i riktigt länge, jag har slutat med antidepressiva och klarar vardagen ändå, jag har satsat på fotograferandet och har eget företag och det går starkt framåt, jag är i balans med alkoholen och att falla tillbaka i alkoholproblemen är sjukt långt borta och jag är helt trygg med min kropp för första gången någonsin. Jag har i allmänhet aldrig känt mig såhär trygg, med mig själv och min omgivning.


Och det är väl med alla de här tankarna som jag vet att jag kommer klara av att mitt livs kärlek blir någon annans livs kärlek i helgen. Även för att det är så sjukt roliga klubbar i helgen men egentligen framförallt för att jag är fuckin bäst.




Rubrikreferens: Beatrice Eli - I'll be fine.


 
About to accept things with myself and my heart. Why it's aching right now but mostly why it will be alright. Try the Google translator in the sidemenu!
Min transresa avsnitt 2, del 2 om transfobi & privilegier;
Efter massa strul med Final Cut igår är sista delen av avsnitt 2 med 'Min Transresa' tillslut uppe! Och nog den viktigaste hittills. Vilka drabbas antagligen mest av transfobi? Vilka är de vanligaste missförstånden och antaganden? Tas verkligen transpersoner på allvar? Och kanske det viktigaste -hur kan DU bemöta en person utan att vara transfobisk? Kika nedan! Och glöm inte att ställa frågor till Noel på: http://ask.fm/mintransresa.