carpe diem, without mr. Compaq.
Det är rätt intressant vad Internet kan göra med ens sociala liv. Tanken av att det går hiskeligt snabbt att sända ett mail, gör det väldigt lockande att inte lyfta på telefonluren. Jag tror att det delvis handlar om tillgänglighet, vi vill att vi själva och andra ska vara tillgängliga så mycket som möjligt. Det är ett begär av att allt ska gå snabbt och enkelt. Spontanitet existerar knappt längre. Och det är så grymt enkelt att börja tänka att man vet vart den & den finns på nätet, ifall man skulle få för sig att vilja prata. Man tror att man gör klartecken till nära och kära att man "alltid finns där" (och det är klart, IP-adresser registreras) no matter what. Men gör man verkligen det?..på riktigt?

Jag har på senaste tiden blivit trött på det känns som att jag ska behöva berätta hela min livshistoria för vänner, när man inte har haft kontakt på ett tag. Som ett stort projekt. Det går alldeles för lång tid då man inte har kontakt och man glider ifrån varandra på något fascinerande vis. Och det är klart att det kan vara enkelt att fixa, det är ju "bara" att träffas liksom. Men nej, jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna nudda atmosfären hos mina älskade vänner, kunna andas in deras själar och känna att jag helhjärtat njuter av deras sällskap. Att deras existens har en betydelse.
Jag har alltid haft ett stort behov av närhet och trygghet, och jag finner inte det längre via ett tangentbord.

Detta kan få mig att vilja kräkas, jag vill inte att min dator ska styra över mina relationer. Det är klart att datorn inte skriver av sig själv, jag skriver för att jag vill. Men jag vill inte vara såhär beroende, jag vill inte bli manipulerad på detta vis. Nej, jag vill inte känna mig bunden! Jag vill leva -tillsammans med andra. Inte enbart med mr. Compaq. Skriva brev ska nog bli en av mina grejer, s'att säga. Det innebär så mycket mer än en meningslös MSN-konversation. Personligt, kreativit och det blir spänning inför att få svar.
Jag ska även radera mig själv från vissa platser på nätet. Jag känner mest ångest över att inte ha tid till alla kontakter. Men det viktigaste av allt..jag ska umgås mer. Ta vara på varje sekund.

Det är vid sådana här tillfällen man ser vilka vänner som lyser klarare än andra. Likt stjärnor. Några faller och vissa börjar lysa mindre. Men sen finns de där guldklimparna som lyser genom allt, rakt in i mitt hjärta. Det finns de som bevisligen verkligen alltid kommer att finnas där, oavsett hur lite kontakt man har. Man vet vart man har varandra. Ömsesidighet är ett passande ord på detta fenomen.
Jag tar inte farväl av vänner nu när jag skriver det här, jag väljer bara fokus. För jag måste övertyga mig själv att jag inte kan ha regelbunden kontakt med hela universum. Hur mycket jag än vill. Jag måste släppa mina tyglar och låta hjärtat leva lite mer.







carpe diem.
//Mad
my name is Busy, mrs Busy.
Jag tror jag trivs med att vara en upptagen människa.
Jag vill ha saker att göra som får tiden att gå fort, jag vill ha rutiner och kunna ha kontroll. Kontrollbehov över mig själv? -mycket möjligt. Struktur är min grej, jag överlever inte utan mina listor i bakfickan/handväskan eller min fullplanerade almanacka. Vissa kallar mig galen och stressad, men det är så jag mår som bäst. Jag behöver ha saker nedkladdade på ett papper. Det är bara sån jag är. (och att jag skriver klädbutiker i kronologisk ordning från busshållplatsen när jag ska shoppa, är en annan historia)

De senaste arbetslösa månaderna har jag enbart levt i nuet, tagit saker som de kommer och låtit livet göra vad det vill med mig. Jag har haft fokus på saker och ting som jag älskar mest, levt i en flowerpower-vardag vid sidan av alla allvarliga saker jag BORDE ha hållt på med. Men jag känner att jag har gjort allt det där tillräckligt nu. Jag behövde verkligen leva så ett litet tag, men nu ska det bli andra bullar. Operation: flytta fokus.

Jag har äntligen fått visstidsanställning på mitt gamla jobb igen. Visserligen bara för mars än så länge, men det finns nog möjlighet för länge tid. Äntligen blir det lite inkomst och få träffa gamla jobbarkompisarna! :) Jag hoppas på att få jobba där längre, för att sedan se vad som händer i sommar. Bara jag får rutiner är jag mer än nöjd.

Det är efter min helg i götet som jag har kommit till insikt om min vardag. Efter att ha sett hur mina syskon lever, så inser jag att att jag måste ta tag i vissa saker och fokusera om. Ruska om mig själv och försöka se saker och ting på ett nytt sätt. Inte bara det -göra något åt det också! Körkortet känns väldigt lockande just nu. Det är dags att ta tummen ur röven att boka tider nu, har inte övningskört där på pinsamt länge faktiskt. Hemma går allt bra, men nu står jag bara och stampar på samma ställe. Jag behöver lära mig nya saker.

Nu ska jag packa min matlåda och förbereda mig på första eftermiddagen på jobbet.
checklist: boka övningskörning på körskolan.






//Mad