om när sorg och musik går hand i hand;


det kändes som en rostig kniv rakt i hjärtat och som att pulsådrorna brände sönder huden. chocken gjorde att jag slutade andas någon sekund och händerna åkte som en reflex upp mot öronen där jag satt ihopkrupen i hörnet av min soffa. jag ville bara banka sönder mina händer i väggen och skrika sluta sluta sluta. tillslut slutar det och jag kan hämta andan igen, men chocken blir kvar. chocken över att det fortfarande ibland gör väldigt ont och att jag inte har bearbetat sorgen ordentligt överhuvudtaget. att en låt på nästan fyra minuter kan göra mig så lamslagen, förlamad och stel. bara en liten låt, som min granne råkar spela högt. fast så är det inte för mig egentligen, det är en låt som betyder väldigt mycket för mig. på både gott och ont. för mig andas den Louise, min älskade väldigt nära vän som gick bort för lite mer än två och ett halvt år sedan. den vackraste ängeln någonstans där uppe som vakar över oss här nere som stod henne nära.

och det är precis så jag försöker tänka, varendaste dag. att hon finns omkring oss, att hon finns i vårsolen, att hon håller om oss om nätterna, att hon skrattar med oss när vi är på äventyr, att hon klappar oss på våra axlar när vi lyckats med något. att hon finns i allt vi gör, att hon är en del av allt. att hon fortfarande är med i våra liv, fast hon inte syns. vår trygga ängel med det vackraste hår, finaste pianofingrarna och hjärtat av det dyrbaraste guld. som jag saknar henne, men som jag känner att hon är med mig. alltid. det där med skuldkänslor också. de blir bara mindre och mindre. för som jag sa till min psykolog; hade Louise kunnat tala till mig så hade hon sagt att jag inte behöver känna skuld, att jag inte hade kunnat göra något. att hon ändå fick det stöd av mig som hon behövde, att hon inte skulle begära något av mig. jag vet det egentligen, för jag kände henne så pass väl. min ängel.

det kommer en dag då jag inte längre känner fullkomlig smärta så fort jag blir påmind av henne. det har gått snart tre år, men det kan ta lika många år till. och det får det göra. tillslut kommer min kropp bara fyllas av glädje så fort jag tänker på alla våra miljoner minnen. jag kommer kunna prata om henne med ett leende på läpparna istället för kajaltårar på kinderna. jag kommer kunna lyssna på låtar från det förflutna och bli varm i själen. det kommer komma en dag då jag känner tacksamhet för de fjorton åren vi fick tillsammans, istället för att bli nedslagen av sorg över det faktum att hon slets ifrån oss alla. det kommer att ordna sig, så småningom. och jag vet att hon håller mig i handen hela vägen dit.



" Som du kanske har förstått
jag är hos dig igen
Jag försvann ett tag på vägen
men jag saknade dina sinnen "


-Lars Winnerbäck




about that I still haven't processed the grief for my friend's death nearly four years ago.
try the Google translator in the sidemenu.
Friday breakfast;



god morgon, hörrni!
här är gårdagens frukost och den bestod av jordgubbs-soyghurt med linfrön och solroskärnor,
rågbröd med vegsmör och jordnötssmör, grapefrukt och kaffe med soyamjölk.




good morning, guys!
here's yesterday's breakfast and it was strawberry vegan yoghurt with flax seeds and sunflower seeds,
rye bread with vegan butter and peanut butter, grapefruit and coffee with soy milk.
mr Doherty in Gothenburg;







Pete Doherty spelar på Trädgårn här i Göteborg på lördag den 31:e. och jag har inte råd.
jag grämer mig så sjukt mycket över det här för det hade varit grymt att se Pete solo,
vilket jag inte gjort tidigare. såg Babyshambles på Peace & Love 2009 och det var jäkligt bra.
och solo tror jag kan vara fantastiskt. dessutom går jag aldrig på spelningar så det känns
extra surt när en artist man gillar väl kommer till staden.

nåväl, jag ska sluta sura och istället hoppas att han återkommer en annan dag!
ni kan köpa biljetter här förresten, ni som vill och har råd.




Pete Doherty plays here in Gothenburg at Saturday and I can't afford a ticket.
I really hate it, I really want to see him solo. I think it would be fantastic..