Pause;


Hej. Jag kommer att försvinna från bloggen och sociala medier i en vecka och lite till pga väldigt väldigt stressad över flytt, så kommer stänga av alla notiser och inte logga in alls på Blogg.se. Men jag finns på mail som jag kollar dagligen: madeleine-martinsson@hotmail.com


Ha det fint så länge, vi hörs om ett slag! <3



///
Hey. I will disappear from the blog and social media for a week and some days.  I'm really stressed out because I'm gonna move so I will shut off all my notifications and won't log in at Blogg.se. You can reach me by email: madeleine-martinsson@hotmail.com


Take care and see you in a while! <3
Crip reactions;
Det finns en ny klockren GIF-tumblr ni bara MÅSTE följa. Den heter Crip Reactions och varför gör den det då? Crip betyder 'krympling' och är ett jättegammalt vidrigt ord för människor med fysisk funktionsvariation (obs att använda ordet crip är okej, men inte den svenska översättningen). Varför är den klockren? För att den innehåller reaktions-gifs i olika situationer och det är lika mycket allvar som humor, såklart. Och om någon undrar så vet jag att de som är admins har tolkningsföreträde, so no worries about that.










Kolla in den här, följ på Bloglovin och SPRID!

Q&A; Photography -confidence;
Jag efterfrågade ju för ett litet tag sedan frågor om fotografi på olika sätt. Några av frågorna påminner om varandra och lämpar sig bäst som egna inlägg med bilder. Men här är två frågor jag svarar på som handlar mer om självförtroendet i mitt fotograferande.



♦ Hur blir man mer okej över att ens foton är oskarpa och suddiga ibland? Jag får ångest när jag ser att vissa av mina foton är suddiga/ur fokus, men du verkar ju inte ha problem med att publicera sådana, hur släpper man liksom perfektionisten i sig när det gäller sånt?
Svar: För mig beror detta lite på vad jag fotograferar. När det gäller porträtt är jag väldigt noggrann att fokuset är där det ska vara men då har en också mer tid för att kontrollera sådant. Men när det gäller konsert, events och vardagsbilder är jag inte riiiktigt lika noggrann. Självklart försöker jag förebygga att bilderna ska bli så bra som möjligt (tips: lär dig mer om bländare, slutartid och iso!). Men t.ex. fotar jag en konsert där jag lyckas fånga ett starkt uttryck eller känsla men bilden råkar bli lite suddig eller är brusig pga högt iso-tal så tycker jag inte det gör så mycket. För för mig är stämningen det absolut viktigaste när jag fotar i en rörlig omgivning och ibland råkar en bara inte hinna att ändra inställningar då det kan handla om sekunder. Det är mitt bästa tips, att fundera vad som egentligen är det viktigaste. Är kvalité högsta prioritet så sök efter hjälp och tips på Internet! Ett vanligt knep är att i värsta fall göra om bilderna till svartvitt i ett redigeringsprogram.

 
Från Silvana Imam-spelning i November, suddig bild och med högt iso-tal pga svår blinkande belysning och hon började vända sig om med ansiktet mot publiken. Men jag gillar den väldigt mycket.
 
 

Hur hittade du självförtroendet att våga satsa på fotograferandet? Det finns ju tusentals bloggare som fotograferar magiskt, hur tänkte du när du kände att du stack ut?
Svar: Det här är en väldigt klurig fråga då en utvecklas precis hela tiden. Först och främst lärde jag känna min nya utrustning och googlade runt efter tekniska tips då en aldrig kan vara helt fullärd. En måste liksom vara bra kompis med sitt redskap så en kan fokusera mer på inspiration och idéer. Sedan tog jag en fika med en kompis som också är fotograf, en mer etablerad och erfaren sådan, och vi gick igenom min nya portfolio ihop. Vi gillar att fota helt olika saker men han kunde ändå komma med konstruktiv kritik för mina bilder, att ärligt berätta vad jag är bra på och behöver jobba mer med och gav mig allmäna tips. Och det var här någonstans jag fick bättre självförtroende, tack vare honom. Inte bara för att han berättade vad jag var bra på men också tips för utveckling vilket är det viktigaste när en sysslar med kreativa saker. Så sök dig till personer som sysslar med samma sak för att bara prata och därmed finna inspiration. Sedan så bokstavligen tvingade han mig att maila bl.a. GAFFA. Jag var sjukt stolt över mig själv att jag vågade det, innan jag ens fått något svar. Min kompis hjälpte mig även lite hur jag skulle formulera mig för att sälja in mig själv. Jag tog för mig och det satte igång något i mig, för jag har sedan dess skickat iväg hur många mail som helst till tidningar, personer och andra om att jag vill fota för dem eller göra ett samarbete. Jag har fått både positiva och negativa svar men det är bara att kasta sig ut och göra, en växer som fan på att våga göra det. Om en nu vill fota på uppdrag förstås. Annars är övning ett allmänt bra tips. Om du vet vad du tycker mest om att fota -gör det så mycket som möjligt. Och det där med 'hur tänkte du när du kände att du stack ut' är ganska klurigt. Jag fotar kanske mer projekt och uppdrag än vardag nu för tiden (förlåt). Mina vardagsbilder vet jag inte riktigt hur de sticker ut om jag ska vara helt ärlig, jag har nog en mer tydlig bild av mig själv som fotograf när det gäller det andra. T.ex. när jag fotar konserter fokuserar jag allra mest på uttryck, känslor och stämning och jag försöker vara normkritisk när jag fotar egna projekt med modeller. Det hör nog ihop med att jag själv är en känslomänniska samt vill göra något betydelsefullt med mitt fotograferande. Det är inte viktigt för alla, då vi alla är olika, men det är viktigt för mig.
 
 
Jag in action på Bellaroush-releasen hehe, foto av Tomislav Stjepić. (Obs fotar inte konserter med blixt, den var på pga jag fotade annat också).




Jag hoppas jag är tillräckligt tydlig i mina svar, annars får ni fråga eller be mig utveckla i kommentarsfältet här under!
Puss!






I begged you to ask me question about photography a while ago and here's two answers about confidence. Try the Google translator in the sidemenu!