under månen.
Har du någongång känt att du i princip MÅSTE göra något produktivt? det pulserar och kreativiteten samlas som en slags tumör i kroppen och du kan inte sätta ord på dina bubblande känslor. Så känner jag just nu.
Hela min kropp fylls av känslor och intryck från saker runt omkring mig, men enbart positivt. Jag måste få ut mina känslor på något sätt. Frågan är bara hur?

Just nu sitter jag och myser till fin musik. Kanske är det ett sätt att få mina nerver att lugna ner sig en smula, för saker och ting känns lite klarare när någon annan kan sätta ord på ungefär det jag känner.
Jag skulle kunna springa ut på gräsmattan och dansa barfota, känna livet (och stormen) slita i mitt hår och lukta på asfalten. Pussa på mina föräldrar som redan sover, beskåda mina fiskar som är toleranta till min dygnsrytm, studera stearinljuset, göra kreativa brev till vänner eller försöka skriva ner känslorna för min älskade.
Kanske är det såhär det känns att leva?

Det är möjligt att jag har sovit alldeles för lite de senaste nätterna, jag lever i spontanitet. Men jag känner fortfarande att jag måste göra NÅGOT, jag exploderar snart.
Detta kan vara min chans att göra något nyttigt istället för att bara sitta bredvid och se mig själv drunkna i harmonin. Jag borde nog tänka över mina känslor och se om jag kan dela med mig till någon, eller kanske rätta till fel. Jag känner att jag är på ett så pass djupt plan att jag kan se känslor i grunden. Se orsaker.

Jag ska nog sova på det här och hoppas att min själ mår lika bra imorgon, fast kanske inte är lika suddig.
och här hade jag nu tänkt att citera några visa ord av herr Lars Winnerbäck, men kan inte välja.






// Mad
Alla Materialisters Dag.
Imorgon är det alltså dagen hela världen väntar på.
mat ska lagas, kakor ska bakas, rosor ska köpas, geléhjärtan ska köpas och kort ska skrivas. Det pirrar i magen av all hemlighetsmakande och trixande för att visa kärlek för sina närmsta.
...men vänta nu..?


Jag tycker det är alldeles för mycket köphets kring Alla hjärtans dag. På tv ser man reklam om digitalkameror och alla affärer skriker "KOM OCH KÖP ELLER DÖ!". Varför ska man ens köpa något överhuvudtaget? Känner man sig extra kärleksfull om man har slösat pengar på att visa kärlek? Människor kan vara värda det, det är klart. (mina närmsta är ju värda alla pengar i universum)
Men det finns så mycket annat personligt man kan göra. Enligt mig är inte t.ex. en ny digitalkamera personlig överhuvudtaget, med tanke på att denna pryl har byggts av sjukt många människor i en fabrik någonstans på vår planet. Den är inte mer speciell än någon av de andra likadana kamerorna.

Det är nästintill omöjligt att inte lyckas spendera en enda krona på en sån här traditionsdag, men nu skrev jag nästintill. Det finns många saker man kan hitta på för sina älskade utan pengar, saker som är värda mer än allt annat.

Dock är jag inte klar med mina argumentationer.
Varför ska dagen finnas överhuvudtaget? Är det många som ens vet varför dagen finns? Enligt Wikipedia har dagen ursprung inom den katolska kyrkan under medeltiden.
(läs mer)
Som ni vet är jag inte längre förtjust i gamla kristna traditions-påfund, vilket gör det svårare att helhjärtat kunna "stå" för dagen.
Jag tycker inte att dagen ska finnas överhuvudtaget, för att varje dag skulle vara som Alla hjärtans dag. Det ska inte behöva finnas en specifik dag för att visa kärlek till våra nära och kära. Varför inte behålla en liten del av denna glöd varje dag istället? Vi behöver verkligen visa mer kärlek för varandra. Dels för att vi är så självupptagna, men även dels för att det händer så mycket dumt i världen.

Nej, 2008 kommer nog vara sista gången jag firar Alla Materialisters Dag.



- - - - - - - - - - - -

För övrigt firar jag och älskling en månad idag.
Det är en stor dag tycker jag, med tanke på vad denna månaden har inneburit för mig. För oss.

en månad full av lycka
en månad full av spontanitet
en månad full av tillit
en månad full av skratt
en månad full av välmående
en månad full av mys
en månad full av kärlek.

Karln får mig att må så obeskrivligt bra, han gör mig lycklig. Jag har inte mått såhär bra på väldigt länge, som jag har gjort den senaste månaden. Det tackar jag hans existens för. Tack för allt, heartbeat.






//Mad
one way or another?
image12Jag har inte bloggat på lite mer än en månad.
och nej jag tänker inte sitta och rada upp allt jag har gjort, för hur beskriver man sakligt en av de underbaraste månaderna i sitt liv? Däremot kan jag säga att jag verkligen har levt för stunden och hjärtat har dansat. Det finns en speciell person som förgyller mitt liv nu, en person som betyder oerhört mycket för mig. Du vet vem du är.

- - - - - - - - - - - - - - -



Jag sitter här med en av de tuffaste besluten någonsin.
Det handlar om min framtid.
Tanken på F R A M T I D E N gör att jag vill gömma huvudet i en kofta, blunda och hålla för öronen för att komma till en annan plats eller spy ut all ångest.
För ett litet tag sen kom jag till insikt (läs: tidigare inlägg) om att jag vill plugga inom något i Göteborg till hösten. De senaste dagarna har jag verkligen försökt förtränga denna tanke, pga jag inte har orkat ta något beslut. Jag vet precis vad jag vill bli, men jag velar som tusan. Ska jag börja plugga denna hösten, eller nästa? Det är jättesvårt att få jobb här i Karlskrona. Och tanken på att hålla på att springa på Arbetsförmedlingen i 1½ år till känns hyfsat svinigt. Och ja, det finns en viss anledning till att jag är osäker, vilken jag inte vill ta upp här. Jag kan inte heller planera 6 månader framåt med tanke på denna anledning. Mitt hjärta säger en sak, medan min hjärna säger en annan.
And it's driving me crazy.

Allt detta blir inte bättre av att massor med människor hela tiden frågar vad jag vill göra av min framtid. Jag kommer på vita lögner enbart för att slippa förklara allt, säga vad jag känner. För jag tror inte att någon skulle förstå. Dessutom känns det som att folk inte bryr sig om VAD man vill göra, utan att man gör NÅGOT överhuvudtaget.

Kan inte tiden, på ett par sekunder, hoppa fram 1½ år?

En fin vän tog sig tid till att lyssna på mig på MSN nyss. Bruden är smart minsann och vi kom fram till att jag åtminstone bör SÖKA utbildningar. Och sedan se vad nästa steg blir. Frågan är väl om jag kan ta ett steg utan att bli bunden till något?
För det är vad jag inte vill bli. Bunden.




//Mad