un deux trois Beatles!
det blir en del filmtittande om kvällarna när jag har kommit hem från jobbet,
mest för att jag ska ta vara lite på tiden istället för att bara göra ingenting.
även om jag typ inte orkar umgås så är det ju bra om jag gör något tänker jag.


denna veckan har jag bland annat sett tre filmer som har med Beatles att göra:


Backbeat handlar mest om Stuart Sutcliffe och hans relationer med fotografen Astrid Kirchherr
och John Lennon. om hur han och John fick igång bandet, deras intensiva liv på spelningar,
hur det skar sig mellan John och han ibland och om hur Stuart sakta sakta mådde sämre.
jag tycker att filmen var jättejättebra och det känns som att de har fått till storyn väldigt bra.
är man ett Beatles-fan och vill förstå den där Stuart och varför han hoppade av bandet,
då ska man se denna film. tack till den läsaren som tipsade mig om denna!



Nowhere Boy har fått mycket kritik, både positiv och negativ. jag antar att det är mestadels av
människor som verkligen kan John Lennons historia, och har hittat lite brister i filmen.
jag tycker att den var jättebra, gripande, intressant, rolig och fin. faktiskt.
visst är skådespelarna inte så lika "de riktiga", men för mig spelade det ingen större roll.
intressant och bra film om Lennons uppväxt och liv innan bandet åkte och fick sitt genombrott i Hamburg.



Stuart Sutcliffe: The Lost Beatle.
det är en dokumentär om Stuart, såklart. genom hans egna anteckningar och ord från nära och kära,
får man en riktig förståelse vad som försiggick i den där mannens huvud och vägen fram till sin bortgång.
mycket mycket intressant!






ps. jag är i Göteborg över helgen för att umgås med hela min familj.
så att ni vet.





this week I've seen a lot of movies, mostly movies that has to do with Beatles.
like "Backbeat", "Nowhere Boy" and "Stuart Sutcliffe: The Lost Beatle".
try the Google-translator in the sidemenu.
om att ett hjärta inte orkar hur mycket som helst.

© photo: me.

ibland tänker jag på mitt hjärta. hur det mår och har mått i ungefär 21,5 år. det händer att nära och kära ibland nämner att jag har fått stå ut med mycket och frågar hur jag orkar egentligen. och jag vet faktiskt inte riktigt själv. om jag ska vara ärlig har nog mitt liv varit kryddat allra mest med negativa saker, tusen miljoner tårar, några ton sten i hjärtat och på axlarna. det låter väldigt cyniskt, jag vet, men det är faktiskt sant. och jag är förvånad av att det finns något kvar av mig, så mycket sorg som jag har fått bära hittils. kanske är jag stark, kanske är jag bra på att komma över saker. eller så kanske jag råkar vara väldigt otursföljd och glömmer en händelse när en ny dyker upp. jag vet inte.

men jag känner att det är nog nu. det börjar bli dags att försöka reda ut alla saker, reda ut alla trådar på golvet som är intrasslade i varandra i en stor hög. den senaste tiden har varit alldeles för tung och jag minns inte en endaste helg på lång tid som jag inte har fallit ihop totalt. gamla saker äter upp mig inifrån och jag tycker om en person för mycket som sårar. hjärtat, kroppen och själen orkar inte med hur mycket som helst, helt enkelt. visst kommer jag säkerligen fortsätta vara otursföljd med en massa smärtsamma saker, men om jag försöker reda ut sådant som tynger mig just nu, så kommer jag ju vara en starkare individ sedan tänker jag. och det vore grymt.

jag vet inte varför jag skriver detta på bloggen, men det kändes bra.
tack för mig.






try the Google-translator in the sidemenu.
wishes;

 


jag tänkte att ni skulle få önska inlägg.

så; önska precis vad ni vill att jag ska skriva om eller visa er!

 

 

 

 

 

 


tell me what you want me to write about or show you.

I mean, specific.