För ungefär 4,5 år sedan, juni 2004, så slutade jag grundskolan. Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, då grundskolan var jobbiga år i mitt liv. Men det är en annan historia. Jag slutade grundskolan som en deprimerad flicka. Massa förhållanden som gått i kras, självförtroendet var i botten och det kändes inte som att jag levde. Jag tyckte mest om att sitta hemma vid min dator och lyssna på aggressiv dödsmetall eller dricka mig redlös på alkohol (ursäkta, mina föräldrar.) Jag visste inte vem jag själv var, hade varken lärt känna mina positiva eller negativa sidor, vad jag ville få ut av mitt liv, vad jag önskade hos mina vänner, eller hur ett bra förhållande för mig borde se ut.
Någonstans där i juni hittade jag en pojke på Lunarstorm som tilltalade mig. Han var hårdrockare, såg otroligt bra ut, var svartklädd och hårt sminkad, lyssnade på samma musik som jag. Han var oerhört charmig, vilket fångade mig. Och han verkade vara lika deprimerad som jag. Hans handleder var fulla med ärr, liksom hans hjärta. Vi började prata och tillslut snackade vi en himla massa på MSN och lärde känna varandra väl. Det kändes som att vi var på samma nivå, han & jag. Vi hade varit med om mycket båda två i grundskolan och vid sidan om. Vi hade haft det tufft. Och vi tröstade varandra, det gjorde vi verkligen. Det var så otroligt skönt att hitta en själsfrände.
Och man kan säga att vi blev förälskade över internet. Absolut. (han bodde flera mil ifrån mig.) Vår förälskelse blev lite tragiromantisk, två trasiga själar som möts liksom.
Sedan gick allting himla fort. Jag och en nära vän åkte upp till mina syskon i Göteborg för att fira midsommar. Och den här pojken åkte upp för att träffa mig för första gången. Jag var hemskt nervös och rädd för att han inte skulle vara som den jag hade lärt känna flera timmar om dagen på internet och telefon. Det visade sig att det inte blev någon fara med det.
Allt kändes strålande och spännande, jag blev så oerhört kär i den där pojken.
När vi hade varit tillsammans i ungefär två månader så började allt. Jag minns inte hur, men vi började tjafsa. Ofta. Den här killen visade sig ha ett sådant otroligt stort kontrollbehov. På hans begäran hade vi kontakt nästan hela tiden varje dag, oavsett vad JAG sysslade med om dagarna. Han ville veta exakt vad jag hade gjort, vilka jag hade varit med och bestämde när jag skulle åka hem. För att han skulle få tid med mig. Det spelade ingen roll att han bodde cirka 40 mil ifrån mig, han hade en otroligt stor makt över mig. Jag förstår inte hur han lyckades egentligen. Och jag vet inte hur många gånger jag stack från fester gråtandes, utan att knappt säga hej då till mina vänner, med honom i telefonluren. Och när jag hade vänner hemma hos mig, spenderade jag ungefär 90% av kvällen med att prata med honom. "Du pratar med mig nu", sa han när jag påminde honom att jag var lite upptagen. Jag fick inte bestämma om min tid, så att säga. Och om jag sa emot, blev det en massa skrik tills jag inte kunde släppa fram fler tårar.
Varje dag tänkte jag "Undra vad det blir för bråk idag."
Han var också en grymt svartsjuk människa. Jag hade varit van vid att ha många killkompisar, då jag umgicks nästan bara med pojkar förut, och detta blev ett stort problem. Ibland kunde han vrida saker och ting till att folk var kära i mig, eller att jag var kär i dem, bara för att jag var vän med pojkar. Han var rädd för att någon skulle stjäla mig från honom. Han i stort sätt förbjöd mig att umgås själv med vänner av det motsatta könet. Och jag vågade inte annat än att följa hans lagar, för jag älskade honom så mycket.
När jag och han träffades var jag spänd hela tiden. Visst, vi hade himla kul emellanåt. Hittade på roliga saker, umgicks mycket med hans rara vänner, skrattade mycket och så. Men sen fanns de många "mörka" stunderna, då vi inte kom överens. Och när vi inte kom överens blev det skrik, dörr-smällar, gråt utan andetag. Han var en väldigt aggressiv människa. Nej, han slog mig aldrig, även om näven var uppe i luften en gång. (det glömmer jag aldrig. inte heller när han någongång hotade med att slå.) Men åh, vad rädd jag var. Och när jag blev det satte jag mig i ett hörn och skakade, och när han kom tillbaks in i rummet igen blundade jag hårt och höll för öronen. Jag försökte prata till mig råd från hans mamma och styvpappa, men det fick han reda på och så sattes bråk igång igen... Allting kändes som en ond cirkel, för så fort jag ens pep så backade vi tillbaka till ruta ett. Bråk-rutan.
Han har även tvingat mig till några andra saker jag inte tänker nämna. Eller, han tvingade inte mig till 100% i hans ögon förmodligen. Men man vet inte bättre, när det inte finns andrum att säga ifrån.
Vårt förhållande tog inte slut på grund av allt detta. (det låter inte klokt, jag vet.). Uppbrottet berodde på att mina känslor hade svalnat, jag saknade knappt honom längre när vi pratade i telefon. Det låter visserligen rätt logiskt, när man tänker efter.. Men han försvann inte ur mitt liv bara för att vi inte var ett par längre. Nej. Jag hittade en fin pojke bara några dagar efter att det hade tagit slut, och den stackarn fick ta emot några verbala knytnävsslag av mitt ex. Jag är tacksam och stolt över att han inte tillät sig bli "nedslagen" av hoten och kränkningarna. Verkligen. Han stod ut helt enkelt.
Mitt ex' existens försvann efter ett litet tag. Åtminstone till ungefär hösten 2007, då han kontaktade mig via MSN. Han frågade rakt ut om jag fortfarande var sur på honom, och jag visste inte vad jag skulle svara. Jag har för mig att jag skällde ut honom lite lätt. Då skickade han ett väldigt långt Word-dokument där han skrev ungefär "Jag tyckte att du och jag hade ett väldigt bra förhållande, vi räddade varandra när vi mådde dåligt. Och vi bråkade ibland, men vi redde alltid ut det eller hur?". Efter att ha läst det förstod jag att han fortfarande levde kvar i gamla tankar, gamle andetag. Ungefär ett halvår efter det ringde han mig på min mobil. Jag hade inte hört hans röst på två år, kvällen då jag gjorde slut. Och jag blev helt stel, min dåvarande pojkvän höll om mig medan jag hade telefonen vid örat, för att jag skakade så. Mitt ex berättade att han hade tänkt att åka ner hit för att träffa några av mina gamla vänner, som även han lärde känna när han var hos mig. Han frågade om jag hade lust att träffas, och jag svarade ett tveksamt ja. Jag tänkte att det kanske är bättre att ta en fika med honom, än att svimma av chock om jag såg honom på stan.
Men efter någon vecka beslöt jag mig för att jag aldrig i livet skulle ge honom en minut av min dyrbara tid, han förtjänade inte det. Jag sa aldrig det, för jag tyckte inte ens att han förtjänade att veta det. Och det visade sig att han ändå aldrig åkte ner..tack och lov. Och för ungefär en månad sedan ringde han igen (enligt en gemensam vän har han fått för sig att ringa oss en gång om året, förmodligen för att kolla att han fortfarande har några vänner kvar.) När han sa hej och sitt namn så frös jag i en tredjedels sekund, innan jag la på luren i örat på honom. Han har inte hört av sig igen. Det som åtminstone skiljer från när han ringde förra året, är att jag inte överöstes av obehag denna gång. Jag blev mest sur. Och jag antar att det har att göra med utvecklingen i mig själv.
Det där förhållandet har påverkat min själ och mitt liv mer än vad jag trodde att det skulle göra, för det tog mig två år efter uppbrottet, tills pojken inte längre dök upp i mitt huvud varje dag. Men han lämnade ärr efter sig och det har varit kämpigt för både mig och pojkvänner efteråt, att försöka täcka de där ärren. Att inte låta de uppenbara sig i min och pojkvänners vardag. Jag har med egna ögon sett i pojkvänners ögon hur den där pojken har orsakat smärta även för dem. De hatade honom efter att jag berättat om mina värsta 1,5 år i mitt liv. Och min personlighet blev oerhört påverkad såklart. Jag blev obeskrivligt sårbar, svag i diskussioner där man inte var överens, kunde inte ta för mig, acceptera komplimanger, och fick svårt att säga till när det var något som tyngde ner mig. Jag lät alla tankar fylla min kropp. Och ibland brast det såklart, och då brast jag totalt. Medan pojkvänner tittade på och försökte trösta mig försiktigt, samtidigt som att de förmodligen förstod vem som hade format den där känslosamma flickan.
Idag är allting helt annorlunda som sagt. Tack vare nära&kära och fina böcker och filmer så har jag utvecklats otroligt mycket det senaste året. Jag blir inte längre rädd för negativa känslor och situationer, utan försöker istället hantera de på bästa sätt. Jag har hittat mig själv, byggt upp en yta runt mig som är bara min och jag har börjat tycka om min kropp. Jag känner nu till mina positiva och negativa sidor, och öppnar munnen när det är något som känns fel. Oavsett om det handlar om stora eller små saker. Jag har också funderat över vilka sidor och egenskaper som behövs för att jag ska kunna släppa in en person till mitt hjärta igen. Nu låter jag hjärnan få en lite större betydelse, jag har tänkt efter en extra gång när jag börjat känna de där fjärilarna i magen.
Men om jag ska vara ärlig, så känner jag obehag när jag ser/hör andra par tjafsa, bråka eller skrika. Det gör mig ledsen. Man vill bara skaka om dem och be dem att tala i lugn och ro och lyssna på varandra.
Nu har jag en helt fantastisk pojkvän. (och nu trampar jag inte förra pojkvänner på tårna.) Han är den mest okomplicerade, osvartsjuka och otjafsiga människa jag någonsin har mött. Jag litar på honom till 100% och vet att han aldrig någonsin skulle göra mig illa, inte höja rösten när vi inte kommer överens. För vi har en obeskrivligt bra personkemi, han & jag. Jag skulle kunna leva resten av mitt liv med honom och nu är jag väldans seriös.
Det här är min historia. Hur det är att känna sig trängd, kvävd, verbalt våldtagen, att inte leva.
Och hur jag har utvecklats. Jag kommer aldrig mer låta en människa göra sådär igen.
5 kommentar(er)
