Högstadiet var en väldigt jobbig period, minns jag. Det tog slut med pojkar, skolan var det värsta jag visste, mitt självförtroende låg långt under jorden. Jag var ledsen och arg mest hela tiden. Ångest. På grund av allt detta åt jag inte särskilt mycket. Jag åt knappt frukost, mest petade i skollunchen och skippade ofta middagen hemma. Socker var det enda ätbara som kändes okej just då, för det gjorde mig lycklig just för stunden. Inte konstigt att jag hade migrän, inte konstigt att det inte gick så bra i skolan, inte konstigt att mitt humör var sisådär. Samtidigt tittade jag mig själv i spegeln tusen gånger varje dag, drog, petade och ville spy över vad jag som visades i min spegelbild.
Men när jag började gymnasiet vände det. Jag hittade en fin pojke efter ett trassligt förhållande, jag började i världens bästa klass och jag fann underbara vänner. Det var som att jag började leva, mina ögon öppnades och jag fick perspektiv på saker och ting. Men det var inte förrän min brors flickvän introducerade GI-metoden för mig som jag började få kontroll över mina matvanor. Just faktumet att det fanns "riktlinjer" för hur man kunde gå tillväga, gjorde allting mycket enklare. För det var det jag behövde. Regler, kontroll. Jag behövde få läsa "det HÄR ska du INTE äta" för att detta skulle kunna gå. Inte för att man måste följa allting slaviskt, men jag behövde den knuffen.
Helt plötsligt var mat nästan det enda jag tänkte på. Vad jag skulle laga för god och nyttig frukost, vad jag skulle äta till kvällsmat o.s.v. Mat blev roligt, spännande, inspirerande. Jag lärde mig hur mycket kolhydrater det var i det och det, vad som var big no när jag gick i en mataffär eller kiosk. Och för första gången i mitt liv hade jag en fungerande relation till mat och min kropp har aldrig mått så bra som just den perioden. (Jag hade fortsatt med GI om det inte vore för att jag fortfarande gick på gymnasiet, då det blev krångligt med matlådor). Jag gick ner 10 kg.
Detta låter ju som vilken fin saga som helst. Och så levde Madeleine och GI-maten lyckliga i alla sina dar.
Men, allt har inte bara varit rosor sedan dess utan även en massa törnar.
När saker och ting har gått dåligt i min vardag har mat och sånt legat väldans långt ner på min prioriteringslista. Lusten har försvunnit och jag har inte ens tänkt på att jag behöver näring. Mest har det hänt när mitt hjärta har gått i kras, det är då jag har varit längst ner på botten. Då har jag gått runt som en zombie och inte fått i mig någonting. Omedvetet, såklart. Under tre veckor i sensomras gick jag ner 8 kilo. Det värsta är att när jag hade gått ner så mycket när jag mådde dåligt, så blev jag liksom blev..glad.
Och detta är något jag är rädd för väldigt ofta, att saker och ting ska gå snett så att det där matproblemet simmar upp till ytan igen. "Jag får inte låta matlusten försvinna nu, jag måste göra något snabbt snabbt!". Som att jag vet vad som väntar liksom, som att det är en självklarhet. Jag tänker på detta alldeles för ofta, det vet jag. Det är tufft som tusan. Och idag är nog mitt självförtroende inte på en särskilt stabil nivå. Det händer fortfarande ibland att jag inte orkar laga frukost eller kvällsmat, det händer ofta att jag bryter ihop framför spegeln eller när jag ser människor som har den kropp jag vill ha.
Min självuppfattning är extremt snedvriden, så jag ska kämpa. Nu har jag visserligen varit sjuk i tre veckor och har levt i slentrian när det gäller mat, men nu när jag är frisk blir det andra tag så att säga. Jag ska till exempel börja träna igen. Alltså, gå raska promenader med mitt älskade P3 i öronen och göra styrkeövningar hemma som jag har skrivit ut från internet. Det är dags att ta itu med sånt jag är missnöjd med, istället för att ligga i sängen och ha ångest. Nåja, jag ska försöka i alla fall. Jag ska göra mitt allra bästa och hoppas att självförtroendet växer fram tillsammans med mina hälsosamma matvanor. Och jag ska försöka sudda bort bilder ur mitt huvud som visar hur jag önskar att jag kunde se ut, för de är egentligen välidgt osunda.
Jag hoppas inte att ni känner igen er, för det är ingen bra livsstil alls. Jag hoppas att ni inte jämför er med andra utan istället tittar på er själva och tänker på vad ni tycker om eller vad ni skulle kunna förändra. För träning och sunda kostvanor är alltid bra liksom. Jag hoppas att ni inte låter näring och sånt som faktiskt får er att må bra, bli lidande när ert hjärta lider. Jag hoppas att ni försöker göra något åt när ni mår dåligt. Att skriva av sig eller besöka en terapeut är nog de bästa sakerna man kan göra om man inte riktigt har orken att tänka klart på egen hand.
Ta hand om er. Puss ♥
ps. läs om GI-metoden här, tipstips!
5 kommentar(er)
