the euphoric concert I will never forget;
förväntningarna flödade genom kroppen, man stängde ögonlocken för att sedan öppna och inse att det var verklighet. jag ville börja skrika redan nu, även om det skulle dröja en stund innan de dök upp framför en. och det kändes mer och mer overkligt för varje liten knuff man råkade få av folk som började samlas runt omkring en på frihamnen här i Göteborg sent en junikväll.  det var som lugnet före stormen, för man kunde nästan peta på spänningen i luften. elektricitet. och jag tänkte på alla gånger de förgyllt stunder med massa dans, greppat tag i varje blodkropp innanför huden och sprutat in en massa känslor fyllda av lyckorus och pepp. trummor som dunkar i huvudet, riviga gitarrer, grym bas. och rösten. den där ljuvliga rösten från en väldigt ljuvlig människa.

och så kom de in på scenen, Sveriges största rockband.

de kommande hundratjugo minutrarna blev väldigt diffusa. en smet av overklighet, lycka och pepp som pumpades aggressivt genom kroppen. det kändes som att när de tog sina första ackord, första slaget och första tonen, så slängdes man in i ett rum där allting snurrade fort fort. för man levde in i musiken fullständigt, vilket råkade resultera i ben som knappt bar en två dagar efteråt och en hals som var alldeles sönderskriken. jag pratade nog om den där kvällen i flera dagar efteråt och jag kan än idag inte förstå att jag har sett världens bästa liveband -mitt favoritband, The Hives.


 

 

 

någon ville att jag skulle berätta om en konsert jag aldrig kommer att glömma..
nu är det er tur att berätta!


 

 

 

 

 

someone wanted me to write about a concert I will never forget.

so here you got it.. try the Google translator in the sidemenu!

and I want you to tell about a concert you'll never forget!

#1 - maja.

åh tack! :)

#2 - emelie

Flogging Molly på Tyrol i Stockholm. Lokalen är väldigt liten och var utsåld, så det var helt proppfullt, varmt och svettigt. Hade på mig Dr. Martens, svarta jeans, vit skjorta och rött hår, minns jag. Vi fick vänta riktigt länge, men när bandet väl började var det som att starta en tvättmaskin! Jävlar i helvete, har aldrig varit med om något liknande :D 2 timmars intensiv mosh, helt otroligt. Stod precis bakom frontrow efter ett tag också, var kul.



Det är alltid den konserten jag jämför alla andra med, och den är fortfarande i en helt egen division.

#3 - Matilda

Efter att ha sett många konserter i mitt liv så känns det konstigt att välja en, för 70 % har varit så förbannat bra. Allt från ett svettigt tält på Arvikafestivalen till näst längst fram på Ullevi. Men det finns en konsert som allt kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta.



Det var i februari i Göteborg i år. Det var svinkallt ute och tjockt med snö. Jag rusade hem från skolan och packade med mig matsäck för att sedan ställa mig utanför Trädgårn' i fyra timmar. Jag var tredje person i kön. Efter ett tag började kylan att leta sig in under min parka och tjocktröja, tårna blev till isbitar inne i mina Docs. och jag drog min stickade mössa ned över ögonen och näsan.



När mörkret hade fallit ordentligt öppnade vakterna dörrarna och alla var tvungna att gå till garderoben och hänga av sig innan vi ens fick gå till scenen. Så fort jag hade lämnat av min jacka så rusade jag mot scenen och hamnade längst fram framför den mikrofon där sångaren skulle stå.



Tillslut var salen packad och efter ett kasst förband var det dags. Jag skulle få se ett av mina absoluta favoritband: Billy Talent. Salen släcktes ned och folk började att trycka på. Sedan stod de där. Alla fyra på den lilla scenen och mitt hjärta bultade så fort att jag trodde att det skulle hoppa ur min bröstkorg.



I ungefär en timma och tjugo minuter var Trädgårn' förvandlad till en kokande bastu nära till explosion med några av världens vackraste människor alldeles framför mina ögon. Trycket från publiken var helt utom denna värld och jag kände hur revbenen fick ta massvis med stryk. Men jag brydde mig inte. För detta var en stund jag visste att jag aldrig skulle glömma. Dagen efter så hade jag även ett stort blåmärke tvärs över mina revben som också fungerade som en påminnelse om konserten.



Det var ju inte heller fy skam att vänta i en timma efter konserten vid turnébussen för att tillslut få autografer och kramar från bandet.



Det är nog den bästa konsertupplevelsen jag har haft, men som sagt så är det svårt att välja. Min stickade mössa som jag bar den dagen bär jag nu med stolthet efter att ha fått en komplimang för den av trummisen :p

#4 - leone

en konsert jag aldrig kommer att glömma är när jag såg the strokes i somras.

jag var sjutton år och mamma tyckte inte att det var så jätteroligt att skicka iväg sin dotter till en festival i england. hon varnade mig för brittiska pojkar, sa att de säkert förekom mycket droger och att jag skulle ta det lugnt med alkoholen, ja, hon betedde sig en mamma gör.



på något sätt lyckades jag vända ett bestämt nej till ett tveksamt ja. festivalbiljetterna tog slut men jag lyckades få tag på en ändå, efter mycket om och men. ryanair krånglade på de viset bara ryanair kan krångla, men tillslut hade jag både festivalbiljetten och flygbiljetten.

jag och tre vänner flög iväg till england i början av juni, köpte massvis med starköl eftersom att sånt kan man ju köpa även fast man bara är arton. vi tog tåget som tog oss till en båt som tog oss till isle of wight.

efter att jag levt festivalliv i tre dagar var det dags för dagen jag hade räknat ner till sen i vintras. dagen då the strokes skulle spela för första gången sen 2006.



jag och min väns pengar var slut men genom att samla ihop muggar tjänade vi pengar. tio pence för en mugg så efter 40 muggar hade vi råd med en vegoburgare som vi kunde dela på. efter att vi hade tryck i oss den sprang vi till main stage. efter vampire weekend sprang vi fram och på något sätt hamnade vi på andra raden. vi försökte sova genom biffy clyro, vi dansade genom blondie och sen var det dags för the strokes. mellan biffy clyro och bondie hade jag dessutom fått kiss slängt i mitt hår men eftersom att jag hade cirka 60 tusen människor bakom mig fanns det inte speciellt mycket att göra, jag fick helt enkelt försöka bortse från att mitt hår var dränkt i någon annans urin.

jag kommer ihåg att jag var nervös. hur ser dom ut nu? tänk om dom spelar en ny låt. tänk om dom spelar hawaii. miljoner av tankar cirkulerade i min hjärna.

sen började tonerna till we will rock you. scenen blev mörk. sen klev fem gestalter ut på scenen. jag tittar på min vän, hon tittar på mig och vi börjar gråta. sen minns jag inte så mycket. jag kommer ihåg someday, att jag grät och dansade om vartannat. allra mest grät jag under heart in a cage. konserten tog slut så oerhört fort men allting var så otroligt perfekt.

efter det sprang jag omkring tills solen gick upp och pratade med varenda brittisk pojke jag såg om konserten.



nu skrev jag i och för sig mest om hela resan men resan känns som en del utav konserten.