igår var jag på feministiska workshops i en park här i Göteborg, arrat av Crew Scumrask. det var workshops om att arrangera spelningar och dylikt, om att lära sig rockackord på gitarr, och min favorit då; skrik-workshop. alltså jag har haft vissa små lite mindre bra erfarenheter av när en grupp arrangerar sådana här grejer som rör ens hjärtefrågor. att det känns som att man blir utstuderad från topp till tå och att folk analyserar precis varenda bokstav som kommer ur ens mun. helt enkelt att andra har en förutsatt bild över hur andra ska vara, att de ska vara som dem. men. det där var i Karlskrona och nu bor jag i Göteborg och blev välkomnad med öppna armar.

och det var en helt jäkla fantastisk dag. det är så himla häftigt att man är ett stort gäng människor som har samma slags ilska och samma slags pepp i kroppen. alla är lika trötta på saker och ting och är beredda att kämpa på riktigt för att förändra. gemenskap. den underbara gemenskapen. att känna att man ej är ensam, det är så sjukt viktigt. det kändes lite som när jag var på Ung Vänster-läger för fem år sedan i ett gäng dagar, fast detta var under bara fyra timmar.

överlag handlade dagen och workshops'en om att musikscenen (fortfarande) inte är jämlik för fem öre. det är klart att kvinnor som har band får spelningar, men har ni tänkt på hur separatistiskt det egentligen är? vi fick i uppgift att under en minut skriva ner så mycket vi kunde komma på om hur man vet att en spelning är icke-feministisk. svaren var ungefär: att det är fler män som arrangerar och därmed oftast fler män bakom scenen, fler män på scenen och därför också fler män i publiken. att när man som kvinna kommer till en spelning och någon frågar vems flickvän man är. när man går under "tjejband" på affischer och får höra förvånande kommentarer efter spelningar. jag satt där i solen i gräset och var under chock. för det finns så himla mycket att bli arg på, som man förut inte har tänkt på. som går en obemärkt förbi. och ungefär lika chockad var jag under skrik-workshopen. det var ganska så förlösande och lärorikt att vråla tillsammans där under träden med flera andra. men det som faktiskt var mest givande var att sitta ner och prata. att prata om musikscenen, att prata om idioter, att prata om rösten, att få höra om andras erfarenheter. och framförallt: att prata om vad som behövs förändras.

när dagen var slut gick jag hemåt med gråten i halsen och pepp under fötterna. jag tänkte på mitt band, vad jag vill göra med det. jag var sedan nära på att lägga mig i min manchestersoffa med huvudet neråt och gråta. gråta av glädje för vad dagen har gett mig, hur jäkla fantastiskt det är med gemenskap inom feminismen, systerskap och att andra peppar en om att fortsätta kämpa för sina drömmar. jag har ju varit väldigt övertygad precis hela tiden om att jag och mitt band kommer att lyckas, men nu blev jag bara mer pepp på att kämpa med blod, svett och tårar. på riktigt. jag vill inte bara börja spela ute och hoppas på det bästa, jag vill armbåga mig fram och förbi alla män för att ta tillbaka platsen som är vår. (nej jag hatar inte män, men jag hatar att kvinnor och icke-män inte får plats, att samhället fortfarande är ojämlikt och att utrymmet som borde vara givet fortfarande är helt strypt. det är inte mäns fel, det är samhällets.)

det handlar alltså inte längre om att jag VILL att vi ska få en massa spelningar, att jag VILL att vi ska slå igenom och bli Sveriges nya asgrymma feministiska band med enbart brudar. nu handlar det enbart om att vi SKA lyckas med allt detta. att vi ska se till att det kommer att hända. och med den insikten inbränt innanför pannbenet satt jag i natt i min säng invirad i täcke och började skriva på min allra första låt.


håll hårt i era drömmar, var inte rädda, ursäkta er inte,
armbåga er fram och VÅGA ta plats!





about the music scene, feminism and some workshops I was at yesterday.
try the Google translator in the sidemenu!