Vanligtvis brukar nyår vara en nystart för många. En chans att begrunda de trehundrasextiofem dagar som har passerat, vara förväntansfull inför nästa och önska vad de ska innebära. Och så är även jag. Men i år tjuvstartar jag redan nu i december. För hösten är förbi, min absoluta favoritårstid, och den har för mig innehållit cirka alla känslor som får plats i en kropp. Så himla mycket ilska, besvikelse, panikångest och destruktivt kaos. Hur jag ens har kommit levande ur denna orkan utan att kollapsa är för mig ett mirakel tänker jag ibland. Men jag har gjort det och lärt mig så väldigt mycket om mig själv. Framförallt har jag blivit min egna bästa vän för första gången i mitt liv. Jag har tagit beslut som varit viktiga för mig, och bara mig, samt ägnat mig åt exakt sådant som har gjort det lite lättare att andas. Visst har jag förlorat lite av det sociala livet på köpet, men det har liksom fått bli så. Även om jag inte har träffat vänner jätteofta så finns det en liten fin skara individer som funnits som en slags skugga bakom mig ändå. Som både har tröstat, peppat och hyllat mig för mina framsteg och sedan tröstat igen.

Även om min höst stundvis har varit fruktansvärt mörk och kaotisk, så ångrar jag den inte. Den blev inte förstörd, utan snarare slet av ett par lager av min hud för att sedan läka till något nytt och orört. För nu känns det som att jag gör vissa saker för första gången. Jag trevar långsamt framåt, försiktigt och skepsism och tillit kommer innebära något nytt för mig nu. Jag är avskalad och det känns befriande. Sedan har den även haft sina fina stunder. Väldigt fina till och med, fast det är en annan historia.



Nu är det december och luften är lättare. Jag är kanske inte superlycklig varendaste dag, men jag har inte längre en orkan som sliter tag i allt inom mig.
Och det har varit värt exakt allt.