det här är bara några av sakerna jag kunde läsa på sociala medier i söndags och hur ont i magen jag än får så kan jag omöjligt förstå, då jag både är vit och har en fullt fungerande kropp. för jag får plats någorlunda i normen, liksom. hur mycket jag än försöker sätta mig in hur andra känner, så går det inte till fullo. och när jag läser det här blir jag så jäkla rädd. känner mig bedragen. Europa, vad tusan sysslar ni med egentligen? jag har så svårt att formulera mig för tillfället, då jag innanför mina ögonlock bara ser årtalet 1939 med tjocka svarta bokstäver och hakkors snurra runt. och apropå, bland det sjukaste med denna bruna skugga som lagt sig över Europa är ju NPD (Tysklands Nationaldemokratiska Parti). Tyskland har röstat in det mest högerextrema partiet sedan Hitlers makt till EU-parlamentet och detta med en partiledare (Udo Voigt) som sagt att Europa ska vara en vit kontinent. plötsligt känns inte 70 år så lång tid, som det har gått sedan Andra Världskriget. och jag blir bara mer mörkrädd.

igår var det firande av det feministiska genombrottet med F! i Kungsparken här i Göteborg och det var en sådan konstig känsla i luften. jag såg människor som både var glada och jag såg andra som grät. även om en fortfarande var lika chockad, ett dygn efter valet, så var det ändå skönt att vara där -bland andra feminister och antirasister. för det är precis det som det handlar om, att när allt lagt sig en smula och vi tillslut orkar resa oss så kommer vi att vara starkare än någonsin. den antirasistiska rörelsen kommer att vara mycket starkare just för att det behövs och vi ska och kommer inte att vara tysta. för det ska inte vara lätt att välja den rasistiska vägen. Carolina Farraj, en vettig person jag följer på Twitter, har skrivit väldigt bra om det här.