jag har funderat fram och tillbaka om jag ska skriva om det här i bloggen. men å andra sidan har jag redan gjort det för mina, numera, tusen följare på instagram (instagram) och jag har skrivit om det just här förut. det som gjort mig tveksam är att mina föräldrar läser min blogg. men okej mamma och pappa: detta handlar om J, en viss pojkvän jag skaffade 2004 och var ihop med i nästan två år. ni vet redan om allt, men lite mer övergripande. detta blir mer detaljerat och som kan såra. så läs inte, snälla. puss.




och så en triggervarning: sexuella övergrepp, makt och frihetsberövande, destruktiva relationer.



som säkert många av er känner till nu har två manliga deltagare i Big Brother blivit diskade för sexuella övergrepp. de höll en kvinnlig deltagare instängd i ett rum och försökte tvinga henne att utföra oralsex på den ena mannen. så rätt att de blev utkastade men jag har haft en himla stor klump i magen sedan dess. inte bara i allmänhet över händelsen och hur så jäkla många på nätet försökt lägga skuld och ansvar på HENNE. utan det berör mig på ett personligt plan.

ni som läst min blogg länge känner säkert till att jag hade ett väldigt destruktivt förhållande med en jämngammal kille när jag var ca 15 år (sök på #prataomdet). vi var ihop i nästan 2 år och bråkade i princip hela tiden. och frihetsberövande och sexuella övergrepp var vardagsmat för mig när vi sågs (distansförhållande). när vi bråkade på hans rum och jag ville fly så höll han mig kvar, gjorde exakt allt han kunde för att jag inte skulle kunna gå. han brukade aldrig våld men jag var ändå så himla rädd och det slutade ofta med att jag kröp ihop i hans säng , hulkande och skakande och bad om förlåtelse(....). och jag kan inte räkna hur många gånger under vårt förhållande som van faktiskt hotade med att göra slut om jag inte utförde oralsex på honom. och min paranoia över att bli ensam och min blinda kärlek gjorde att jag alltid gav efter.

denna makt han hade över mig, det går knappt att beskriva hur stark den var. även om vi var så himla unga. det tog flera år innan jag slutade skuldbelägga mig själv, varför jag inte lämnade osv. det var fan inte mitt fel. men det har ingenting med ålder att göra överhuvudtaget, det har vi nu kunnat se. övergrepp sker i exakt alla åldrar, sammanhang och relations-konstellationer och det gör mig så förbannat LEDSEN och FÖRBANNAD när folk pratar om hur den kvinnliga BB-deltagaren var 'med på det'. jag söker inte tröst överhuvudtaget för mitt förflutna, utan min poäng är att jag är så jäkla trött på victim-blaming. jag känner igen mig, vet exakt hur det är att någon annan har makt över en.

och vi behöver verkligen prata mer om det här, varför det sker, vad det är som gör att folk utför övergrepp osv. ta tag i problemen i GRUNDEN. vi behöver prata om patriarkatet och hur det skadar människor -män som kvinnor som icke-binära. för det drabbar exakt ALLA. jag bortförklarar absolut inte BB-männens handlingar som att 'nääää men de gjorde det pga patriarkatet, det är inte deras fel'. de är fortfarande bovarna och idioter. den ena mannen avsäger dessutom sitt ansvar och har noll insikt med att säga att 'det var fel om hon blev ledsen'. men patriarkatet upprätthåller könsroller och jag har en stark tro i att det har betydelse i folks handlingar. eller hur tänker ni kring detta?





det är absolut okej att sprida detta, det är ju min mening att dra igång en diskussion och/eller kanske hjälpa andra som varit i samma sits.